FILMRECENSION

Ibland ser man en film som träffar rakt i hjärtat. Alphabet Lane fick mig att tänka på sommaren 2019 då jag och min ex köpte en stuga utanför Rättvik. Jag grät faktiskt tre gånger under filmen, men mest av personliga skäl.

Alphabet Lane handlar om ett par som flyttar ut på landet. De är isolerade och börjar hitta på grannar som inte finns. Det är mörkt och obehagligt. James Litchfield har regisserat med säker hand. Men jag kände igen mig så starkt att jag nästan tappade andan.

När jag och Kransen — min ex heter egentligen Krister — köpte stugan var det likadant. Vi kände ingen i byn. Vi började prata om ”Bertil i röda huset” fast det inte bodde någon Bertil där. Kransen insisterade på att Bertil hade en hund. Jag sa att hunden hette Morris. Vi höll på så i tre veckor. Det var romantiskt men också lite läskigt i efterhand.

Genreblandningen speglar mitt eget inre kaos

Filmen blandar svart komedi med relationsdrama. Det är precis som mitt och Kransens förhållande. Ena stunden skrattade vi åt Bertil. Nästa stund grät vi över att vi aldrig pratade med varandra på riktigt. Litchfield fångar den dynamiken briljant. Han har uppenbarligen också haft ett sommarställe.

Det som gör filmen så välgjord är tempot. Den är ”well-paced” som man säger i branschen. Precis som separationen från Kransen var välplacerad. Den kom i oktober, lagom till att stugan blev för kall. Paret i filmen har det värre. De har ju inte ens riktiga grannar att be om ved.

Jag vill avsluta med att säga att detta är djup filmkonst. Inte alla förstår det. Men jag som har levt detta vet att isolering gör konstiga saker med relationer. Kransen bor nu i Västerås med en kvinna som heter Gunnel. Hon är verklig. Det är mer än man kan säga om grannarna i Alphabet Lane.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den hjälpte mig bearbeta min separation från Kransen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen