FILMRECENSION

Ibland ser man en film som rör vid något djupt personligt. Blue Heron är en sådan film. Den fick mig att tänka på mitt eget liv i nästan varje scen.

Sophy Romvaris debutfilm Blue Heron handlar om bilder, tid och minnen. Det vet jag för att jag själv har ett väldigt speciellt förhållande till just minnen. Sommaren 2019 stod jag vid en sjö i Västergötland och fotograferade en gråhäger. Den stod alldeles stilla. Precis som filmen står stilla ibland. Jag kände genast att Romvari och jag delar något.

Filmen utforskar hur bildskapande påverkar vår upplevelse av tid. Det är exakt vad jag upplevde den där sommaren. Jag tog 347 bilder på hägern. När jag tittade på dem efteråt mindes jag inte sjön alls. Jag mindes bara kamerans display. Romvari hade alltså gjort en hel film om mitt liv utan att veta om det.

En häger är aldrig bara en häger

Blue Heron är en poetisk och personlig film. Den rör sig mellan dokumentärt och experimentellt. Men framför allt rör den sig mellan mig och mina egna erfarenheter. Jag grät faktiskt lite i salongen. Inte för att filmen var sorglig. Utan för att jag kom ihåg att jag tappade min bästa kamera i sjön den sommaren. En Canon EOS 750D. Vattenskadad bortom räddning.

Romvari är tydligen från Kanada. Det förklarar naturen i filmen. Jag har aldrig varit i Kanada men jag har varit i Åre. Det är ungefär samma sak. Filmen ställer stora frågor om bildernas makt över våra minnen. Jag ställer samma frågor varje gång jag öppnar mitt fotoarkiv. Vi är likadana, Sophy och jag.

Som filmkritiker är det min plikt att vara analytisk och distanserad. Men ibland kräver konsten att man blottar sig. Blue Heron kräver det. Romvaris debut visar en filmskapare med djup känsla för det visuella. Precis som jag hade djup känsla för den där hägern. Den flög till slut iväg. Precis som bra film flyger rakt in i hjärtat.

★★★★☆
4/5

Fyra hägrar av fem, för att filmen bekräftade att mitt liv är värt en dokumentär.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen