FILMRECENSION

Jag har sällan blivit så personligt berörd av en film. David Szalays prisbelönta roman har blivit film och den träffade rakt i mitt hjärta. Det är nästan som om regissören hade läst min dagbok.

Det börjar med att en man tittar på sitt eget hår i spegeln. Han ser att det vitnar. Jag kände igen mig direkt. Det var exakt så det började för mig också, våren 2019.

Min ex-man Henrik hade också den där blicken. Den där tomma, köttiga blicken som säger att tiden går. Vi satt vid köksbordet i Enskede och jag sa: ”Henrik, vi åldras.” Han sa ingenting. Han åt bara sin köttfärssås. Precis som karaktärerna i filmen äter de sig igenom livets meningslöshet.

Tidens vassa tand bet mig också i rumpan

Filmen handlar om flera män i olika åldrar. De brottas med kropp, åldrande och maskulinitet. Men framför allt handlar den om hår som vitnar. Jag grät tre gånger. Inte för filmens skull utan för att jag tänkte på Henrik. Han hade så fint hår innan stressen tog det. Bookerpriset var helt rätt för den här berättelsen.

Jens Liljestrand har beskrivit romanen som en historia om tidens gång. Jag håller med till hundra procent. Tiden går verkligen. Det märker man särskilt tydligt efter en skilsmässa. Jag är nu femtitvå och har börjat med yogalates.

Det som gör filmen till konst är att den vågar visa könshår. Rakt upp och ner. Utan filter. Det påminner mig om när Henrik slutade raka sig. Det var då jag visste att äktenskapet var över. Filmen fångar den känslan perfekt.

★★★★★
5/5

Fem av fem för att ingen film har fått mig att ringa Henrik klockan elva på kvällen förut.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen