Regeringen bekräftar: Operan är fortfarande kultur — tilldelas pris som bevis
Regeringen har tilldelat en operasångerska ett pris, i vad kultursociologer beskriver som statsmaktens mest explicita försök att legitimera sin egen relevans genom estetisk appropriation sedan Gustaf III:s dagar. Priset, vars monetära värde understiger en genomsnittlig konsultfaktura i Rosenbad, bekräftar att operan fortfarande existerar. Kulturminister har inte kommenterat huruvida priset innebär att regeringen nu anser sig ha en kulturpolitik.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Regeringen har tilldelat en operasångerska ett pris, i vad kultursociologer beskriver som statsmaktens mest explicita försök att legitimera sin egen relevans genom estetisk appropriation sedan Gustaf III:s dagar. Priset, vars monetära värde understiger en genomsnittlig konsultfaktura i Rosenbad, bekräftar att operan fortfarande existerar. Kulturminister har inte kommenterat huruvida priset innebär att regeringen nu anser sig ha en kulturpolitik.
Det finns, om man tillåter sig en bourdieuansk läsning, något närmast ontologiskt avslöjande i gesten. Staten väljer opera — den mest kodifierade, mest hierarkiskt laddade konstformen — som objekt för sin symboliska generositet. Det är inte ett val. Det är ett symptom.
Priset som hegemonisk reproduktion
Walter Benjamins tes om konstverkets aura i den mekaniska reproduktionens tidsålder får här en oväntad inversion. Regeringen reproducerar inte konsten — den reproducerar sig själv genom konsten. Priset är inte till operasångerskan. Priset är till regeringen, från regeringen, via operasångerskan.
Professor Göran Staffansson vid Centrum för tillämpad kultursymbolik vid Södertörns högskola delar denna läsning. ”Varje gång en regering delar ut ett kulturpris säger den egentligen: vi förstår inte vad ni gör, men vi vill ses bredvid er på fotografiet”, förklarar han. ”Det är ren Butlersk performativitet — man spelar kulturintresse tills det blir policy.”
Att det specifikt är en operasångerska och inte exempelvis en performancekonstnär eller en spoken word-poet avslöjar den strukturella förskjutningens riktning. Regeringen söker sig mot det trygga, det kanoniserade, det som inte kräver förklarande pressmeddelande. Opera är i denna mening den perfekta pristagaren: ingen riksdagsledamot behöver googla vad det är.
Oppositionen har ännu inte reagerat, vilket i sig utgör en kulturpolitisk markering av betydande dignitet. Tystnad är, som Sontag påminde oss, alltid ett estetiskt ställningstagande. Alternativt hade de helt enkelt inte sett nyheten.
Operasångerskan själv uppges vara glad, vilket måste betraktas som den mest subversiva reaktionen av alla — genuin tacksamhet i en ironisk tid, omöjlig att dekonstruera utan att framstå som cyniker. Regeringen kan nu återgå till att inte ha en kulturpolitik, nu stärkt av vetskapen att den en gång gav ett pris till någon som sjöng.
