KRÖNIKA

Jag vet inte om ni har märkt det. Men någonting mycket märkligt händer i det svenska kulturlivet just nu. Det luktar våt hund, och det luktar makt.

Låt mig börja med att berätta om min granne Rolf-Inge. Han är pensionerad brevbärare. Förra veckan berättade han stolt att han börjat lyssna på en podd om golden retrievers. Han visste inte vem som finansierade den. Det visste inte jag heller. Men nu vet vi båda vem som borde ha vetat: kulturministern.

Ty det är nämligen så det fungerar i det här landet. Ministrar avgör vad som är kultur. Ministrar sätter agendan. Och när en minister väljer att medverka i en podd dedikerad åt hundar — inte konst, inte litteratur, inte ens en halvtaskig musikdokumentär — då är det inte en oskyldig tillfällighet. Det är ett budskap.

Frågan är bara: till vem?

Följ pengarna. Och benen.

Jag har gjort min research. Det tar ungefär tjugo minuter med en kopp kaffe och en sund portion paranoia. Hundpoddar i Sverige har ökat med trehundra procent sedan pandemin. Sammanfaller detta med en systematisk nedmontering av det fria kulturlivet? Ja. Är det bevisat? Nej. Är det misstänkt? Fullständigt.

När kulturministern väljer podden med labradorer framför en intervju om scenkonstens villkor, sänder hon en signal. Signalen är: ni som ägnar er åt svår, obekväm och finansiellt olönsam konst — ni är mindre intressanta än en diskussion om valpmat. Det är inte ett misstag. Det är en doktrin.

Min kollega Bengt-Åke på redaktionen säger att jag överanalyserar. Han sa samma sak om IKEA-katalogen. Och vi vet alla hur det slutade med den.

Så låt mig avsluta med en enkel observation. I ett land där kulturministern väljer att tala med hundälskare istället för konstnärer, är det inte konstigt att kulturen går åt skogen. Det är däremot lite ironiskt. För det är just där hundarna brukar springa loss.

— Agneta Svängrum, Politisk kommentator, Riksbulletinen