Efter att en K-pop-konsert i Sverige kollapsat under sin egen logistiska inkompetens tvingas arrangören betala tillbaka biljettpriset. Kulturredaktör Fatima Tolkningsram menar att återbetalningen i sig utgör en performativ gest som destabiliserar hela den senkapitalistiska evenemangsekonomin. Publiken fick aldrig se showen — men bevittnade något långt viktigare.

Låt oss vara ärliga. Det som journalistiskt betecknas som ett ”fiasko” är i själva verket en estetisk händelse av sällan skådad intensitet. Publiken betalade för att se K-pop. De fick i stället uppleva frånvaron av K-pop — vilket, om vi läser Derrida korrekt, är en mer autentisk form av närvaro.

Återbetalningen rubriceras i medierna som en ”konsumenträttsfråga”. Men som Bourdieu visade oss är varje ekonomisk transaktion samtidigt en symbolisk handling. Att pengarna återvänder till sina ägare utan att ha genomgått kulturellt värdeskapande är i Benjamins mening ett slags auranegation. Marknaden blottläggs.

Tomrummet som konstnärligt material

”Det mest intressanta var tystnaden när musiken aldrig började”, säger dr. Henrik Sjöstedt-Vakuum, docent i performativ tomhetsteori vid Umeå universitet. ”Vi bevittnade egentligen en kollektiv Butler-läsning i realtid. Varje tom stol repeterade avsaknaden av identitet.”

Arrangören har bett om ursäkt och betonat att tekniska problem låg bakom haveriet. Men tekniska problem är aldrig bara tekniska. De är strukturella. De avslöjar en kulturindustri som, likt Adornos värsta mardrömmar, reducerar konsten till leveranskedja. När kedjan brister framträder sanningen.

Tusentals unga fans stod med tomma händer och fulla ögon utanför arenan. Flera rapporteras ha gråtit. I en bourdieuansk analys representerar tårarna inte besvikelse utan ett överskott av symboliskt kapital som saknar objekt. Affekten cirkulerar utan mottagare. Det är i denna cirkulation som den verkliga konsten uppstår.

Riksbulletinens kulturredaktion väntar nu med spänning på nästa evenemang som inte äger rum — helst med statligt stöd.