Regeringen fullbordar den mest radikala konceptuella konstinstallationen sedan 90-talet — genom att stänga museer
Staten höjer museihyrorna – den mest ambitiösa konceptuella konstinstallationen sedan Duchamp, fast utan konstnärlig avsikt.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Chockhöjningen av museihyrorna blir verklighet — ett beslut som i sin brutala elegans påminner om Duchamps readymades. Kulturen ska nu betala marknadsmässig hyra för privilegiet att existera. Walter Benjamin skrev om konstverkets aura i reproduktionens tidsålder — men förutsåg aldrig att auran skulle vräkas för att lokalen behövde bli kontorshotell.
Beslutet att genomföra de aviserade hyreshöjningarna för statliga museer utgör, vid en närmare läsning, inte en fastighetsfråga. Det är en performativ gest i Judith Butlers mening. Staten upprepar och befäster genom varje faktura en ontologisk position: att kultur är en kostnad, aldrig en förutsättning. Bourdieu skulle ha känt igen mekanismen omedelbart — det kulturella kapitalet avvecklas till förmån för det ekonomiska, utan att någon ens rodnar.
Hyran som kuratoriskt grepp
Finansdepartementets kansliråd Bengt-Ove Sträckning förklarade beslutet med anmärkningsvärd klarhet. «Museerna har haft en mycket fördelaktig situation i decennier. Det är rimligt att de nu bär sina egna kostnader, precis som alla andra.» Han tillade att han personligen besökte Moderna Museet 2014 och «tyckte det var ganska trevligt, men inte värt mer än en Liseberg-biljett.»
Den satiriska dimensionen skriver sig själv. En stat som höjer hyrorna för sina egna museer bedriver i praktiken institutionell dekonstruktion. Jacques Derrida hade inte kunnat formulera det elegantare. Kulturministern behöver inte lägga ner ett enda museum — det räcker att göra existensen ekonomiskt omöjlig. Resultatet blir detsamma, men ingen behöver ta det politiska ansvaret.
Museichefer runt om i landet rapporterar nu om akuta sparkrav. Samlingar ska magasineras. Pedagogisk verksamhet stryps. Men själva byggnaderna — de vackra, statligt ägda fastigheterna — kommer naturligtvis att bestå, redo att fyllas med coworking-ytor och padelhall.
Det är värt att notera den strukturella förskjutningens precision. Adornos kulturindustribegrepp framstår plötsligt som naivt optimistiskt. Kulturindustrin förutsatte åtminstone att kulturen hade ett marknadsvärde. Här handlar det om något renare. Kulturen har inget värde alls — men lokalen den står i har det.
Nästa steg blir sannolikt att Nationalmuseum erbjuds att hyra tillbaka sina egna väggar som utställningsyta, timvis, via en app.
