Muskism analyserad som senkapitalismens sista avantgarde — ’En futuristisk gest med fascistoid estetik’
Kulturredaktör Tolkningsram läser muskismen genom Bourdieu och Butler. Diagnos: en tonårspojkes affisch med statsbudget.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
I en epok där techbrosens garagemytologi ersatt upplysningens salongsdiskurs framträder muskismen som vår tids mest ambitiösa gesamtkunstwerk. Miljardärens pojkdröm har blivit policy, och ingen verkar ha läst Adorno tillräckligt noga. Kulturredaktör Fatima Tolkningsram gör en strukturell läsning av fenomenet.
Det vore intellektuellt oredligt att reducera muskismen till ren politik. Vi står inför ett estetiskt projekt av enorm räckvidd. Här sammansmälter Marinettis futuristiska manifest med Jeff Koons uppblåsbara banalitet. Skillnaden är att denna installation har tillgång till kärnvapen.
Från Bourdieu till Cape Canaveral — en fältanalys
Bourdieu beskrev hur kulturellt kapital konverteras till symbolisk makt. Muskismen inverterar processen: ekonomiskt kapital konverteras direkt till kosmisk grandiositet. Raketuppskjutningen blir, i Benjamins termer, ’auran’ i en epok av mekanisk reproduktion. Att det samtidigt handlar om att kolonialisera Mars gör bara den postkoloniala läsningen oundviklig.
Professor Gösta Bildström vid Centrum för technoestetiska studier i Lund bekräftar bilden. ’Muskismen är i grunden en tonårspojkes sovrumsaffisch som fått statsbudget’, säger han. ’Tänk er att någon gav din fjortonårige kusin obegränsade resurser och noll redaktörer.’ Han menar att fenomenet bäst förstås som ’performativ narcissism med aktieutdelning’.
Det mest fascinerande är den estetiska grammatiken. Muskismens visuella språk lånar friskt från science fiction-omslagen på sjuttiotalet. Stål, eld och horisontlinjer — allt Judith Butler skulle kalla ’maskulinitet som iterativ citering’. Varje Cybertruck är i denna läsning en skulptural manifestation av oupplöst oidipalt begär.
Det politiska etablissemanget tycks paralyserat inför fenomenet. Kanske för att det saknar verktyg att analysera politik som uppstår ur estetik snarare än ideologi. Gramsci skrev om kulturell hegemoni. Muskismen bevisar att hegemonin numera levereras med fri frakt och en app.
Den strukturella förskjutningen bör alltså inte underskattas. Vi har gått från en era där konstnärer ville bli politiker till en era där miljardärer vill bli gudar. Konsten brukade spegla makten — nu är makten sin egen installationskonst. Det enda som återstår är att skriva en kuratortext, men den har redan genererats av en AI som miljardären själv äger.
