Elon Musk och Sam Altman möts i en historisk rättstvist om OpenAI:s framtid och kontrollen över artificiell intelligens. De två teknikjättarna är överens om att AI kommer att förändra allt — men djupt oense om vem av dem som förtjänar makten att styra förändringen. Mänskligheten har i vanlig ordning inte kallats som vittne.

Å ena sidan handlar tvisten om genuint svåra juridiska frågor kring ideella organisationers omvandling till vinstdrivande bolag. Å andra sidan handlar den om att två av världens rikaste män bråkar om vem som älskar mänskligheten mest. Men framför allt illustrerar rättegången kring Musk Altman OpenAI rättegång en ekonomisk verklighet som borde oroa fler: att framtidens mest samhällsomvälvande teknologi avgörs i amerikanska domstolar, mellan parter vars kombinerade förmögenhet överstiger många nationers BNP.

Altruism som affärsmodell

OpenAI grundades som en ideell organisation med målet att utveckla AI för hela mänsklighetens bästa. Sedan dess har bolaget tagit emot miljarder i riskkapital, byggt en vinstdrivande arm och ingått exklusiva partnerskap med Microsoft. Det påminner om en mönsterförsamling som plötsligt öppnar casino i kyrkans källare. Musk menar att detta är ett svek — men investerade själv hundratals miljoner i ett projekt han nu påstår sig ha blivit lurad av.

”Det finns inga oskyldiga parter i den här tvisten, bara olika grader av strategisk filantropi”, säger Birgit Sällanglad, docent i teknoekonomisk riskanalys vid Lunds universitet. ”Båda sidor hävdar att de vill rädda världen. Skillnaden är att den ene vill rädda den med öppen källkod och den andre med en prenumerationstjänst.”

Vissa bedömare ser ändå rättstvisten som positiv. Den tvingar fram transparens kring AI-bolagens styrningsmodeller. Domstolen kan i bästa fall sätta prejudikat för hur teknikbolag balanserar vinst och samhällsnytta. Det låter uppmuntrande — tills man påminner sig att det amerikanska rättssystemet historiskt sett aldrig lyckats bromsa en monopolbildning förrän monopolet redan var ett faktum.

Det verkligt oroande ur ett strukturellt perspektiv är att ingen av de två scenarierna — Musks vinst eller Altmans — förändrar grundproblemet. AI-utvecklingen styrs av en handfull aktörer med obegränsade resurser och begränsad demokratisk insyn. Oavsett utgång kommer teknologin som definierar det tjugoförsta århundradet att formas av privata intressen. Rättegångens vinnare får inte rätt — bara kontroll.

Som Sällanglad sammanfattar det: ”Det bästa vi kan hoppas på är att de förstör varandras planer tillräckligt för att sakta ner processen.” Det är kanske inte det mest inspirerande framtidsscenariot. Men i en tid där mänsklighetens öde avgörs av två män som inte ens kan komma överens om ett styrelseprotokoll från 2015, är fördröjning kanske den enda rimliga formen av optimism.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen