En världsberömd rockikonens gitarr är, enligt uppgifter, delvis konstruerad av trä från ett svenskt regalskepp. Detta faktum har nu tvingat kulturvärlden att omvärdera hela den västerländska rocktraditionen. Riksbulletinen har låtit granska vad detta säger om oss som civilisation.

Det finns ögonblick då historien och populärkulturen kolliderar med en kraft som gör konstvetaren stum. Detta är ett sådant ögonblick. Ett regalskepp — symbol för stormaktstidens svenska imperieambitioner — har funnit sin slutliga vila inuti ett plektrumsläge.

Regalskeppet sjönk en gång i djupet. Nu återuppstår det som ett instrument för gitarrsolon. Man kan knappast undvika att tolka detta som en djupt allegorisk gest mot historiens flyktighet.

Träet som bär på nationens minne — och en wah-wah-pedal

”Det handlar ytterst om materialitetens semiotik”, förklarar dr. Birgitta Klangfält, docent i tillämpad kulturhermeneutik vid Södertörns högskola. ”När rocken approprierar stormaktstidens virke uppstår en transhistorisk resonans som Adorno förmodligen hade haft åsikter om, om han spelat elgitarr.”

Sveriges kulturminister ska enligt uppgift ha reagerat med ”måttlig oro”. Huruvida detta innebär oro för kulturarvet eller för rockmusiken framgår inte av protokollet. Bägge tolkningarna är legitima.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att just rock — den konstform som bygger på uppror mot etablissemanget — nu visar sig vara bokstavligen byggd på det gamla etablissemanget. Ironin är så kompakt att den borde förvaras i ett klimatreglerat rum på Nationalmuseum.

Statens fastighetsverk har ännu inte kommenterat huruvida gitarren bör klassas som byggnadsminne.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen