Naturhistoriska riksmuseet söker nytt frysrum – experter ser historisk möjlighet att omförhandla relationen mellan människa och kadaver
Naturhistoriska riksmuseet behöver nytt frysrum. Riksbulletinens kulturredaktör Fatima Tolkningsram analyserar den frusna krisens djupare kulturella dimensioner.
Naturhistoriska riksmuseets frysanläggning har nått vägs ände, och med den tvingas vi som samhälle konfrontera vår komplicerade relation till det frusna djurkroppsliga arvet. Museiledningen ber nu om 4,7 miljoner kronor för att säkerställa att Sveriges samlade döda fauna inte övergår till performance-konst i rumstemperatur.
Det är lätt att avfärda nyheten om Naturhistoriska riksmuseets undermåliga fryskapacitet som en ren förvaltningsfråga. Men den som gör det missar den djupare kulturella dimensionen: frysrummet är i själva verket en av vår tids mest underskattade konstinstallationer, en kryogenisk meditation över tidens obönhörlighet och människans desperata försök att bevara det som naturen ämnat åt förgängelsen.
Professor emerita Hildegard Svanström-Kull vid Södertörns centrum för posthumanistiska samlingsstudier menar att situationen öppnar för en välbehövlig diskussion. ”Frysen är egentligen en nekropol, ett slags anti-ark där vi samlar det redan döda istället för det levande. Att den nu hotar att kollapsa är på sätt och vis en installation i sig själv – naturen som tar tillbaka narrativet.”
Kulturdepartementet har ännu inte tagit ställning till museets begäran, men uppges internt diskutera huruvida frusna djurkroppar ska klassificeras som kulturarv, naturarv, eller en postmodern hybrid av båda. Frågan kompliceras av att flera av de lagrade exemplaren tillhör arter som utrotats sedan de frystes in, vilket enligt tjänstemän ”ger dem en aura av Walter Benjamin-inspirerad originalitet”.
Under tiden fortsätter museets personal att kämpa med temperaturer som emellanåt når över minus femton grader, vilket enligt konservatorer är ”fullt tillräckligt för en vanlig fryspizza, men knappt värdigt en järvhona från 1847”. Situationen beskrivs som akut, men inte akut nog för att konkurrera med mer medialt gångbara kultursatsningar.
Om finansiering uteblir riskerar museet att tvingas prioritera bland sina frusna skatter, en process som sakkunniga varnar kan bli ”Sveriges första statligt sanktionerade kadavertriage”. Kritiker menar att detta vore ett svek mot framtida generationer, medan andra ser det som en organisk kurateringsprocess i tidens anda.
Museets informationsavdelning meddelar att man under tiden undersöker möjligheten att söka sponsring från frysmärket Findus, vars representanter enligt uppgift ”visade ett svalt intresse”.
