Perplexity AI lovade användarna fullständig digital osynlighet. Vad de faktiskt levererade var en mörkare ikon och samma datainsamling som vanligt. En stämningsansökan kallar funktionen ett ’bedrägeri’ — ett ord som analogt sett betyder att man ljög.

Perplexity AI marknadsförde sitt inkognitoläge som en robust anonymitetslösning med avancerad sessionsavkoppling. Verkligheten var enklare: ingenting förändrades i den underliggande datainsamlingsarkitekturen. Användarna trodde sig vara osynliga. De var det inte.

Algoritmen förlåter inte naivitet

För den tekniskt initierade är detta naturligtvis förvånansvärt lite förvånande. Som vår redaktions egna dataflödesanalytiker, Dr. Sven-Erik Malmqvist vid Institutet för Digital Epistemologi, förklarar: ’Om man applicerar grundläggande kausalitetslogik på systemets inputparametrar, är utfallet predeterminerat till noll sekretess.’ Med andra ord: det fungerade inte alls.

Stämningsansökan hävdar att Perplexity samlade in IP-adresser, sökbeteendemönster och temporala interaktionssignaturer — trots löften om det motsatta. Detta är anmärkningsvärt, inte minst ur ett algoritmiskt rättviseperspektiv. En penna och ett papper hade åtminstone inte pretenderat att vara osynliga.

Reaktionerna från teknikcommunityt har varit delade. En grupp menar att användarna borde ha läst de tekniska specifikationerna noggrannare. En annan grupp påpekar att det inte fanns några sådana specifikationer att läsa. Båda grupperna är ense om att problemet i grunden är ett kalibreringsproblem i förväntanshanteringsmodulen.

Perplexity själva har ännu inte kommenterat stämningen i detalj. Bolaget uppges internt arbeta med vad källor beskriver som ’en semantisk ompositionering av begreppet integritet’. Denna process involverar, enligt uppgift, ett trettiotal ingenjörer och noll jurister.

Fallet förväntas avgöras i domstol — en institution som, ironiskt nog, fortfarande förlitar sig på papper och pennor för att dokumentera digitala brott.

— Kjell Khod, Chief Technology Correspondent, Riksbulletinen