Perplexity AI marknadsförde sitt inkognitoläge som ett robust integritetsskydd. En stämningsansökan hävdar nu att funktionen är ett rent skenmanöver. Algoritmerna glömmer uppenbarligen selektivt.

Perplexity AI lovade användarna ett så kallat inkognitoläge. Tanken var att söktransaktioner inte skulle loggas eller spåras. Verkligheten visade sig vara diametralt inkompatibel med detta påstående.

Datafångst som affärsmodell, integritet som UI-element

Enligt stämningsansökan fortsatte tjänsten att samla in användardata trots aktiverat inkognitoläge. Man lagrade beteendemönster, sessionsvarianter och kontextuella metadatapunkter. Det är vad analogivärlden brukar kalla att ljuga.

”Det är som att sätta en hink under ett vattenfall och sedan hävda att du inte samlar vatten”, säger Dr. Pontus Engvall, dataetikforskare vid det påhittade Institutet för Digital Transparens. ”Skillnaden är att hinken här är ett datacenter.”

Inkognitoläget är tekniskt sett bara en lokal klientparameter. Det förändrar ingenting i den serverbaserade insamlingsarkitekturen. Att tro något annat är ett analogt tankemönster från en pappersbaserad epistemiologi.

Perplexity har ännu inte kommenterat stämningen officiellt. Företagets PR-algoritm verkar tillfälligt urkopplad. Det är ironiskt för ett bolag vars kärnprodukt är att besvara frågor.

Fallet illustrerar ett systemiskt fel i hur AI-bolag kommunicerar integritetsfunktioner. Rätt implementerad kryptering och nollkunskapsarkitektur skulle lösa detta trivialt. Men det är svårare att sälja än en liten maskikon i ett hörn.

— Kjell Khod, Chief Technology Correspondent, Riksbulletinen