FILMRECENSION

Jag har alltid haft en speciell koppling till mumier. Som barn lindade jag in familjens katt i toalettpapper och kallade det konst. Nu, trettio år senare, sitter jag i biosalongen och inser att Lee Cronin har gjort en film om mitt liv.

Redan från första scenen kände jag igen mig. En varelse som grävs upp ur glömska och försöker hitta sin plats i världen. Det är exakt vad som hände mig efter min skilsmässa 2019. Jag var också en sorts mumie då. Inlindad i fleecefilt på soffan i tre månader.

Lee Cronin, som tydligen också gjorde Evil Dead-filmen, levererar här en riktigt blodig historia. Klassad som ”hard R” vilket betyder extremt vuxet. Det påminner mig om den gången jag försökte beställa en blodig biff på Sturehof. Servitrisen trodde jag var sjuk. Precis den känslan ger filmen.

Mumien som metafor för mitt eget uppvaknande

Warner Bros vill att vi kallar filmen ”Lee Cronins The Mummy”. Det är pretentiöst. Men jag förstår dem faktiskt. Själv vill jag att folk kallar mina recensioner ”Vanessa Vimmels mästerverk”. Man måste äga sitt varumärke. Det lärde jag mig på en coachingkurs i Båstad.

Filmen saknar tydligen humor, enligt vissa. Men jag skrattade flera gånger. Mest åt mig själv. Jag kom nämligen på att jag glömt stänga av spisen hemma. Den oron gav filmen en extra spänning som regissören aldrig kunde ha planerat.

Det irländska perspektivet märks i varje scen. Eller så var det min fantasi. Jag har nämligen aldrig varit i Irland. Men min ex-mans nya fru är därifrån. Så hela filmen blev en sorts emotionell resa genom min egen sorg och förlust.

★★★★☆
4/5

Filmen hjälpte mig bearbeta min skilsmässa, och det är värt minst fyra mumier av fem.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen