I en djärv performativ handling som onekligen påminner om Joseph Beuys berömda uttalande att ’varje människa är en konstnär’, har Tidöpartierna beslutat att gå vidare med den östliga förbindelsen – ett infrastrukturellt verk som Trafikverket redan dömt ut som samhällsekonomiskt olönsamt, men som Riksbulletinens kulturredaktion nu förstår måste läsas som ett monument över politisk surrealismens triumf över den prosaiska bokföringen. Det handlar, mina vänner, inte om en tunnel. Det handlar om ett statement.

Det sublima i den samhällsekonomiska absurden

När infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) steg fram vid presskonferensen och med stolt min meddelade att man nu tillför en miljard kronor för att påbörja planeringen av ett projekt som diskuterats i över 150 år, kunde den kulturellt skolade betraktaren inte låta bli att dra paralleller till Marcel Duchamps readymades. Vad är, om inte detta, ett urval ur historiens skräpkorg, signerat och uppsatt på piedestal? Att tunneln – vars enbart byggkostnad estimeras till 34 miljarder kronor – kan finansieras via vad man lyriskt kallar ’alternativ finansiering’ är naturligtvis dadaismens kärna: ge ett objekt ett nytt sammanhang, och vad som verkade meningslöst framstår plötsligt som visionärt.

Trafikverket som den missförstådde kritikern

Det är en tragedi med djupa konstnärliga rötter att Trafikverket, likt den snävsynte salongsdomaren på 1800-talets Paris, kapitulerat inför den rena estetikens krav och istället grävt ned sig i torra kalkyler. Myndigheten har i en analys konstaterat att vägtunneln mellan Nacka och nordöstra Stockholm inte är ekonomiskt försvarbar – ett omdöme som är lika irrelevant för den politiska visionen som en restaurangkritik av Picassos Guernica. Konst ska inte vara lönsam. Konst ska vara nödvändig. Och vad är mer nödvändigt, frågar sig denna redaktion retoriskt, än redundans i Stockholms ringled?

Det 1 200 miljarder kronor stora Gesamtkunstwerk

Sett i sitt fulla sammanhang är den östliga förbindelsen blott ett penseldrag i ett betydligt grannlagare tableau: ett infrastrukturpaket på hela 1 200 miljarder kronor, som förutom tunneln ska rusta upp all befintlig infrastruktur i landet samt öka kapaciteten på vägar och järnväg fram till 2037. Wagners begrepp Gesamtkunstwerk – det totala konstverket som förenar alla konstformer till ett överväldigande helt – framstår plötsligt som en underdrift. Här förenas asfalt, betong, politisk vilja och finansiell kreativitet till något som transcenderar den vanliga infrastrukturplaneringens trånga kategorier. Att man dessutom förbättrar kommunikationerna till och från Arlanda är, estetiskt betraktat, verkets klimax: en gest mot världen utanför, en öppen hand.

Eftermälet: när framtiden reviderar domen

Historien har gång på gång visat att de stora visionärerna – Kafka, Van Gogh, den östliga förbindelsens anonyme upphovsman för 150 år sedan – missförstods av sin samtid. Kanske är det just detta som gör Tidöpartiernas beslut så djupt konstnärligt trovärdigt: det är ett verk skapat inte för den kalkylerande nutiden, utan för en avlägsen eftervärld som äntligen ska förstå. Och om den eftervärlden råkar ha god förbindelsemöjlighet till Nacka, är det bara en lycklig bieffekt.