Oscarsgalan bekräftar att västerländsk civilisation fortfarande existerar – åtminstone på ytan
Riksbulletinens kulturredaktör Fatima Tolkningsram analyserar Oscarsgalans djupare semiotiska och hermeneutiska implikationer för den västerländska civilisationens fortbestånd.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
I natt samlades filmkonstens självutnämnda väktare i Hollywood för att rituellt distribuera förgyllda statyetter till varandra, i vad som kan beskrivas som vår tids mest sofistikerade form av kollektiv självbekräftelse. Ceremonin, som pågick i sedvanliga fyra timmar, fungerade som en epistemologisk spegel vari hela det kulturella etablissemanget kunde betrakta sin egen reflekterade härlighet. Riksbulletinen sänder korrespondent för att destillera händelsernas djupare mening.
Priset för bästa film tillföll en produktion som samtliga kritiker beskriver som ’viktig’, vilket inom filmvetenskapens terminologi är synonymt med att den sågs av ungefär elva personer utanför Los Angeles. Verket, vars narrativa struktur uppges utmana de aristoteliska enheterna på ett sätt som inte skådats sedan nouvelle vague, mottogs med stående ovationer av en publik vars genomsnittliga garderobskostnad överstiger en genomsnittlig svensk månadslön.
Bästa skådespelerska gick till en aktris som i sin tacktal tackade sin terapeut, sin andlige rådgivare, sin palates-instruktör samt, i förbigående, sin medskådespelare. Talmanus retorik uppvisade, enligt filmteoretikern och semiologen Desirée Kontextualsson vid Södertörns högskola, ’en fascinerade pendling mellan det sublima och det kommersiellt gångbara som verkligen definierar vår postmoderna condition’.
’Det vi bevittnar är inget mindre än konstens hegelska dialektik manifesterad i realtid’, förklarade professor Augustin Metatextberg, chef för Institutionen för Filmisk Hermeneutik vid ett universitet som ännu inte erhållit ackreditering. ’Oscarsstatyn är i sig ett semiotiskt tecken som betecknar andra semiotiska tecken, vilket skapar en oändlig regress av kulturellt kapital.’ Han tillade att han personligen föredrar kortfilmer.
Den tekniska kategorin för bästa specialeffekter mottogs med en viss nedlåtenhet från de konstnärliga kategoriernas vinnare, vilket reproducerar den klassiska Kantska distinktionen mellan det sköna och det praktiska. Att en film där saker exploderar kan vinna ett pris i samma sal som ett intimt karaktärsdrama om en äldre kvinans inre monolog betraktas av kritikerkåren som filmkonstens egentliga existentiella paradox.
Flera svenska kulturpersonligheter kommenterade galan i sociala medier med fraser som ’inte sett den ännu men den verkar viktig’ och ’tänker se den på flyget’, vilket kulturministern Parisa Liljestrand tolkade som ett tecken på att den svenska filmpolitiken behöver mer finansiering. Sambandet förblev oklart för samtliga inblandade parter.
Efter ceremonins slut återvände samtliga deltagare till sina hem i Bel Air för att fundera på mänsklighetens villkor, åtminstone fram till dess att premiärfesten tog slut.
