När rätt film äntligen krönte sig i Hollywood, visade sig omvärldens brinnande kriser vara förvånansvärt diskreta statister. Kulturanalytiker är eniga: ceremonin bekräftade konstens suveräna förmåga att existera i ett hermetiskt slutet rum av estetisk självhänförelse. Det var, med andra ord, en kväll av sällsynt renhet.

Oscarsgalan 2025 var mer än en prisutdelning. Den var ett semiotiskt manifest. Genom varje tacktals tårar och varje kamerasvep över aplikérade klänningar kommunicerades ett budskap av epokgörande klarhet: konsten lever, och den behöver ingenting annat.

Filmvetaren och semiotikern Professor Göran Djuptolkning vid Konstvetenskapliga institutionen i Södertälje kommenterade händelsen: ”Det är ytterst sällan vi bevittnar en ceremoni som med sådan precision lyckas ignorera sin samtid. Det är i sig ett konstnärligt ställningstagande av högsta dignitet.”

Krisen som estetiskt vägval

Att omvärldens kriser knappt märktes är inte, som ytliga kritiker hävdat, en brist. Det är en metodologisk position. Konstnären väljer sin horisont. Hollywood valde, med sedvanlig djärvhet, att sätta horisontens fokuspunkt vid det röda mattans yttersta kant.

Denna distansering från det geopolitiska bruset är inte ny. Den har anor i modernismens avsiktliga autarki. Det är, för att tala med Adorno, konstens negativa dialektik uttryckt i paljetter och producerade tårar.

Det faktum att rätt film vann är naturligtvis centralt. Vilken film det var spelar en underordnad roll. Det avgörande är att branschen, med kollektiv och välövad intuition, pekade ut vinnaren som symbolisk bärare av tidens anda. Tidens anda var, i år, diskret och välkammad.

Kulturkritikern Annelie Spegelsal summerade ceremonin i ett uttalande: ”Oscars påminner oss om att civilisationen fortgår, oavsett vad som händer utanför biografen.” Det är förmodligen sant.