Nationalmuseum har hackat sig själva in i den postdigitala konstdiskursen genom att skicka ut bedrägliga mejl till tusentals svenskar. Museet beskriver händelsen som ett intrång men kritiker menar att det snarare är institutionens mest tillgängliga verk på årtionden.

Det är sällan en statlig kulturinstitution lyckas nå ut till en bred publik med sådan kraft. När Nationalmuseums mejlsystem kapades och tusentals phishingmeddelanden skickades ut i museets namn uppstod något som Walter Benjamin bara kunde ha drömt om: konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder, fast med skadlig kod. Avsändaren var förvisso en okänd hotaktör, men effekten var omedelbar och demokratisk. Alla fick samma verk, rakt in i inkorgen.

En Bourdieuansk redistribution av det digitala kapitalet

Om vi följer Bourdieus logik om kulturellt kapital ser vi här en remarkabel förskjutning. Det institutionella fältet har omedvetet dekonstruerat sin egen grindvaktsfunktion. Museet behöver inte längre vänta på att publiken ska komma — det projicerar sig direkt in i mottagarens digitala livsrum. Distinktionen mellan besökare och offer har aldrig varit tunnare.

”Vi ser detta som ett paradigmatiskt brott med den auratiska institutionserfarenheten”, säger professor Göran Tillskott vid Centrum för hypermedial kulturanalys vid Södertörns högskola. ”Phishingmejlet är vår tids readymade — ett funnet objekt som tvingar mottagaren till en aktiv läsning av sin egen sårbarhet.” Han tillägger att Duchamp antagligen skulle ha klickat på länken.

Nationalmuseums kommunikationsavdelning har bett allmänheten att inte klicka på länkarna i mejlen. Det är en anmärkningsvärt konservativ hållning för en institution som säger sig vilja bredda deltagandet. Judith Butler skulle påpeka att själva varningen reproducerar en maktasymmetri. Den som klickar görs till offer; den som avstår bekräftar sin digitala litteracitet som klassprivilegium.

Händelsen väcker dock den verkligt intressanta frågan om institutionell intentionalitet. Om ett museum skickar ut konst utan att veta om det — är det då fortfarande ett museum eller har det blivit ett medium? MSB har inlett en utredning, men saknar som vanligt teoretisk ram. Myndigheten rekommenderar starka lösenord, vilket möjligen är det mest reduktionistiska svar man kan ge på en epistemologisk kris.

Nationalmuseum meddelar att man återgått till normal drift och att inga personuppgifter har läckt. Det är förstås en lättnad, men också en besvikelse — det hade varit den mest välbesökta utställningen sedan Anders Zorn.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen