Nationalmuseum har hackats och skickat phishingmejl till tusentals mottagare. Museet beskriver händelsen som ett oauktoriserat men konceptuellt intressant gränsöverskridande.

Det som vid en ytlig läsning framstår som ett simpelt dataintrång avslöjar vid närmare analys en djupgående strukturell förskjutning i relationen mellan institution och publik. Nationalmuseum, denna bastion för det borgerliga kulturella kapitalet, har via hackade servrar distribuerat mejl som uppmanar mottagare att klicka på länkar och lämna sina personuppgifter. I Bourdieus termer ser vi här en radikal omförhandling av fältets gränser. Museet har aldrig tidigare nått en så bred och engagerad publik.

Från kontemplation till interaktion: phishing som participatorisk praktik

Walter Benjamin varnade oss för reproduktionens konsekvenser, men kunde knappast föreställa sig detta. Tusentals svenskar har mottagit vad som i praktiken är ett ready-made i sin mest demokratiska form. Mejlen uppmanar till handling, till deltagande, till att bokstavligen investera sig själv i verket. Nicolas Bourriaud hade gråtit av glädje.

”Vi ser med stort allvar på händelsen, men det vore oärligt att inte erkänna att engagemangssiffrorna är enastående”, säger Nationalmuseums fiktive digitaliseringsstrateg Casper Ödmann-Blick. ”Vår senaste nyhetsbrevskampanj hade tre procents öppningsfrekvens. Hackarnas mejl hade sjuttioåtta procent. Det finns en konstnärlig lärdom här.”

IT-säkerhetsexperter har påpekat att museets serverskydd var, milt uttryckt, ålderdomligt. Lösenordet ska enligt uppgift ha varit ”rembrandt1669”. Att en institution vars uppdrag är att bevara det förflutna även tillämpar denna princip på sin cybersäkerhet äger en viss poetisk koherens. Judith Butler skulle förmodligen beskriva det som ett performativt fasthållande vid det obsoleta.

Händelsen aktualiserar frågan om vem som egentligen äger rätten att definiera den institutionella rösten. När en anonym hackare från Moldavien formulerar mer övertygande kommunikation än museets egen avdelning för publik verksamhet, har vi passerat en gräns. Det handlar inte längre om konst och förfalskning. Det handlar om att förfalskningen blivit mer autentisk än originalet.

Nationalmuseum meddelar att man stängt säkerhetsluckan och bytt lösenord till ”vermeer1675”.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen