Nationalmuseum har enligt uppgift skickat phishingmejl till tusentals mottagare efter en hackerattack. Museet beskriver det som den mest engagerande publikinteraktionen sedan Rembrandtutställningen 2019.

Att Nationalmuseum nu distribuerar bedrägliga mejl med uppmaningar att lämna ut bankuppgifter kan vid en ytlig läsning framstå som ett IT-säkerhetsproblem. Men en djupare analys avslöjar något långt mer fascinerande. Vi bevittnar i realtid vad Walter Benjamin skulle kallat konstverkets reproduktion i den digitala åldern. Phishingmejlet är den ultimata demokratiseringen av museiupplevelsen — konsten kommer till publiken, inte tvärtom.

Från auratisk institution till performativ bedrägeriestetik

Det är knappast en slump att just Nationalmuseum drabbas. Institutionen har i årtionden kämpat med att nå nya publikgrupper bortom den kulturella bourgeoisie som Bourdieu så träffsäkert kartlade. Nu har hackarna åstadkommit vad ingen tillgänglighetsstrategi lyckats med: mejlen öppnades av tiotusentals personer inom loppet av timmar. Engagemanget var, som man säger i branschen, exceptionellt.

”Vi ser detta som en oauktoriserad men strukturellt intressant gränsöverskridande gestaltning”, säger Nationalmuseums pressansvarige Klas-Henrik Wadén. ”Hackarna har i princip kuraterat en relationsestetisk utställning om tillit och makt i det senmoderna samhället.” Han tillägger att museet överväger att nominera intrånget till Moderna Museets nyinrättade pris för digital performativitet.

Kulturminister Parisa Liljestrand har inte kommenterat händelsen direkt. Däremot uppges hennes stab ha vidarebefordrat phishingmejlet till tre kollegor med kommentaren ”kolla, gratis Nationalmuseum”. Att den borgerliga kulturpolitiken nu omedvetet reproducerar själva bedrägeriet är en ironi som Judith Butler hade njutit av. Maktens performativitet upprepar sig alltid, först som policy, sedan som mejlsvindel.

Säkerhetsexperten och den självutnämnde techfilosofen Dr. Mats Ödmann vid KTH ser en djupare samhällstendens. ”Phishing är egentligen bara kapitalismens grundlogik destillerad till ett mejl: skapa förtroende, extrahera värde, försvinn.” Han menar att skillnaden mellan en hackare och en sponsoravdelning vid ett statligt museum i praktiken är ”en fråga om typsnitt och avsändaradress”.

Nationalmuseum meddelar att man nu stärker sin digitala säkerhet och beklagar det inträffade. Samtidigt noterar man internt att klickfrekvensen på phishingmejlen var fyra gånger högre än på museets eget nyhetsbrev — en insikt som ingen i ledningsgruppen riktigt vet vad man ska göra med.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen