När SVT presenterade sitt nya format för partiledarutfrågningar under namnet Fördomsshowen reagerade Emil Persson med vad experter nu kallar ’en autentisk expressionistisk rörelse’. Namnvalet har förvandlat en rutinmässig valrörelseproduktion till ett postmodernt konstverk om mediemaktens självkritiska potential. Riksbulletinen har talat med ledande tänkare om verkets djupare dimensioner.

Det råder ingen tvekan om att SVT, medvetet eller ej, har skapat något anmärkningsvärt. Formatet Fördomsshowen bär i sig en dekonstruktivistisk spänning. Titeln blottlägger sin egen mekanismus med en nästan Brechtsk distansering.

En allegori över det politiska rummets inbyggda teatralitet

Erstwhile medieprofessor Gunhild Ärteblom vid Konstfack menar att namnvalet är briljant. ”SVT har oavsiktligt skapat ett Gesamtkunstwerk,” säger hon. ”Fördomsshowen som titel är en akt av institutionell självrannsakan sällan skådad utanför Wienaktionismen.” Man behöver inte ha läst Bourdieu för att förstå vikten av detta. Men det hjälper.

Emil Perssons reaktion på namnvalet är i sig ett kulturellt objekt värt analys. Hans protest representerar det klassiska mottagaravvisandet av konstverkets implicita kritik. Det är, med Umberto Ecos terminologi, en sluten läsning av en öppen text.

Formatet förväntas samla partiledare i ett rum med frågor. Rummet är scenen. Frågorna är librettot. Partiledarna är, i denna läsning, ofrivilliga karaktärer i ett drama de inte valt att delta i.

Det är naturligtvis inte första gången politiken approprierar konstens former utan att erkänna skulden. Valaffischer, debatter, presskonferenser — allt är performance. SVT har bara haft ärligheten att sätta ett ärligt namn på skådespelet.

Fördomsshowen sänds i höst. Biljetter är inte nödvändiga. Kritisk distans rekommenderas.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen