DEBATT

Sverigedemokraterna har kallat SVT och SR till kulturutskottet, och det är, om man ska tro partiets egna företrädare, för att granska ’politisk bias’ i public service. Riksbulletinen välkomnar detta initiativ — men av helt andra skäl än de uppenbara. Det är nämligen dags att äntligen utreda varför SVT envisas med att producera innehåll som faktiskt når tittarna.

Låt mig vara tydlig, för tydlighet är en dygd som alltför sällan pryder det offentliga samtalet: problemet med SVT och SR är inte, som SD påstår, att kanalerna svänger åt vänster som en cykel utan styrstång på Götaplatsen, utan att de, genom sin oförsvarliga satsning på kvalitet, journalistik och folkbildning, har skaffat sig en lyssnarbas som överstiger 7,4 miljoner unika besökare i veckan — en siffra som, enligt Riksbulletinens egna beräkningar genomförda av vår statistikavdelning bestående av undertecknad och en tredjedelsfull termos kaffe, är minst 7,4 miljoner fler än vad som kan anses politiskt hanterbart.

Ty det är ett välkänt faktum, bekräftat av forskning vid det anrika Institutet för Mediepolitisk Realism i Örebro (grundat 2019, nedlagt 2019, återupprättat i detta stycke), att en befolkning som är välinformerad utgör ett avsevärt hinder för den typ av kulturpolitik som kräver att medborgarna förblir i ett tillstånd av konstruktiv förvirring. SVT Nyheter når dagligen uppskattningsvis 2,1 miljoner svenskar med vad experter kallar ’fakta’, vilket är, oavsett politisk färg, ett djupt provocerande fenomen.

Utredningens verkliga syfte bör vara ett annat

Kulturutskottets kallelse borde därför, om den ska tas på allvar, inte handla om huruvida Agenda lutar åt något håll som en dåligt monterad bokhylla, utan om den verkliga och brännande frågan: hur har SVT lyckats producera Allt för Sverige, Mästarnas mästare och Rapport — tre program av vitt skilda slag — och ändå behålla samma logotyp? Detta är en inkonsistens som borde utredas med samma ihärdighet som riksdagen ägnar åt att utreda sig själv, det vill säga noggrant, grundligt och utan att finna någonting anmärkningsvärt.

Motståndarna till detta resonemang — och de finns, de finns alltid, lurade i kommentarsfält och på ledarsidor som drivs av entusiasm snarare än eftertanke — invänder naturligtvis att SVT:s oberoende är en grundbult i demokratin, skyddad av sändningstillstånd och public service-uppdrag. Till detta svarar jag: ja, naturligtvis, precis så är det, vilket är exakt varför det är så besvärande att en parlamentarisk kommitté nu sitter och myser med kallelsebrev som om hela arrangemanget vore oproblematiskt. Oberoendet skyddas inte av att man kallar det oberoende medan man kallar till utfrågning — det är ungefär som att hävda att man respekterar sin granne och sedan installera ett bevakningssystem riktat mot deras altandörr.

Enligt Riksbulletinens senaste läsarundersökning — genomförd under tre dagar i april bland 14 respondenter varav 11 var undertecknads hushåll — anser 94 procent av befolkningen att kulturutskottet skulle göra mer nytta om det ägnade sig åt kultur, ett ord vars innebörd, ska man tro de senaste fem åren av kulturpolitisk debatt, tycks ha glömts bort ungefär lika grundligt som man glömmer vad man kom in i köket för att hämta.

Min slutsats är denna, formulerad med den tydlighet och det lugn som tillkommer en chefredaktör med tjugo års erfarenhet av att ha rätt: SVT och SR bör infinna sig i kulturutskottet, hälsa vänligt, svara på frågorna med sin vanliga journalistiska sans, och sedan återvända till sina redaktioner och fortsätta göra radio och television av en kvalitet som gör det hela oerhört svårt att argumentera emot dem — vilket, om man tänker efter, är precis det som stör.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen