Den italienske konstnären Maurizio Cattolans senaste installation placerar påven i en position av synlig skörhet och sårbarhet. Konstvärlden reagerar med den typ av kontrollerad häpnad som endast kan uppstå i vitkallade gallerier. Verket väcker nu frågor om makt, dödlighet och kuratorers semesterscheman.

Cattolan är ingen okänd aktör inom det postmoderna provocerande fältet. Hans tidigare verk har gestaltat påven krossad under en meteorit. Nu återvänder han till den apostoliska figuren, men denna gång med ett nyanserat, nästan ömt grepp om den mänskliga bräckligheten.

En gestalt mellan himmel och golv

Verket tycks vilja förhandla om påvens semiotiska status. Är han ett gudomligt instrument eller en gammal man med ömma leder? Cattolan vägrar, med konstnärlig list, att besvara denna fråga.

”Det är en direkt genealogisk dialog med Mantegnas Kristusklagan, filtrerad genom Lacans spegelstadium och en uppenbar kritik av senkapitalismens förhållande till institutionell auktoritet”, säger Dr. Bertrand Svenklint, docent i symbolisk ikonografi vid Konstfack.

Att Cattolan väljer just påven är naturligtvis inte slumpmässigt. Den heliga stolen representerar vad semiotikerna kallar ett ”tätt tecken” — ett objekt lastat med så många betydelselager att varje konstnärlig beröring riskerar att utlösa lavinartade tolkningsskred. Cattolan surfar på dessa skred med en nästan irriterande elegans.

I Sverige har verket mottagits med den sedvanliga blandningen av intellektuell entusiasm och lätt förvirring. Kulturminister Parisa Liljestrand ska ha betraktat ett fotografi av installationen i tjugo sekunder innan hon nickade eftertänksamt och gick vidare till nästa möte.

Verket öppnar för allmänheten nästa månad, vilket ger kritikerkåren tillräckligt med tid att formulera sina recensioner innan de sett det.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen