Konstvärlden befinner sig åter i epistemologisk kris då Picassos kanoniserade fredsmanifest Guernica blivit föremål för en dispyt av sällan skådat hermeneutiskt djup — eller möjligen bottenlös ytlighet, vilket i samtida diskurs är ungefär samma sak.

Det är med en viss intellektuell melankoli som undertecknad bevittnar hur Guernica — detta sublima monument över mänsklighetens kollektiva trauma och kubismens triumf över den borgerliga mimesisen — nu reduceras till slagträ i en dispyt vars aktörer uppenbarligen saknar elementär ikonografisk läskunnighet. Målningen, skapad 1937 i en explosiv syntes av sorg och politisk ursinne, föreställer naturligtvis inte fred i någon naiv, pre-kritisk bemärkelse. Den föreställer frånvaron av fred — vilket är en fundamentalt annorlunda semiotisk position. Att bråka om en fredsmålning är förvisso en vacker performativ motsägelse, och man frestas att tolka hela konflikten som ett Fluxus-inspirerat konstverk i sig självt. Tyvärr indikerar de inblandade parternas uttalanden att ingen av dem besitter denna självreflexiva sofistikering. Istället tycks man ha förväxlat Picassos agonistiska bildspråk med en IKEA-poster, vilket är en kategoriell tragedi av närmast Aristoteliska proportioner. Guernica gråter. Men estetiskt sett gör den det med oöverträffad komposition.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen