Göteborgs konserthus upplöser den sista kulturella gränsen — nu återstår bara klass
Göteborgs konserthus annonserar en sammansmältning av extrem metal och klassisk musik i vad som beskrivs som ett historiskt genreöverskridande möte. Evenemanget hyllas av arrangörerna som en demokratisering av konstmusiken. Kulturvetare menar dock att det snarare handlar om borgerlighetens sista desperata försök att kannibalisera subkulturer den inte längre förmår kontrollera.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Göteborgs konserthus annonserar en sammansmältning av extrem metal och klassisk musik i vad som beskrivs som ett historiskt genreöverskridande möte. Evenemanget hyllas av arrangörerna som en demokratisering av konstmusiken. Kulturvetare menar dock att det snarare handlar om borgerlighetens sista desperata försök att kannibalisera subkulturer den inte längre förmår kontrollera.
Att extrem metal nu bjuds in i konserthuset är inte en gest av öppenhet. Det är en annektering. Walter Benjamins berömda tes om konstverkets aura i reproduktionens tidsålder får här sin logiska slutpunkt: auran reproduceras inte längre, den privatiseras. Konserthuset absorberar blast beats som ett slags estetisk primitiv ackumulation.
Bourdieu nickar i sin grav
Pierre Bourdieus distinktionsteori har sällan illustrerats med sådan brutal tydlighet. Den kulturella eliten approprierar metalens kodspråk för att vitalisera sin egen uttömda symbolmarknad. Judith Butler skulle rimligen fråga: vem har rätt att performativt överskrida en gräns som aldrig var deras att bevaka? Svaret är som alltid den som äger lokalen.
Professor Henning Ljungqvist-Ek vid Centrum för kritisk kulturanalys i Lund ser en djupare rörelse. «Det vi bevittnar är det senkapitalistiska kulturkomplexets autoimmuna fas», säger han. «Konserthuset måste konsumera sin egen antites för att legitimera sin fortsatta existens som institution. Det är Hegel via Ticketmaster.»
Metalfans i Göteborg har reagerat med blandade känslor. En del välkomnar synligheten. Andra påpekar att deras subkultur byggdes i replokalskällare som luktade mögel, inte i akustikoptimerade salar med champagnebar. Distinktionen mellan revolt och repertoar har aldrig varit tunnare.
Arrangörerna framhåller att projektet visar musikens universella språk. Det är en formulering som historiskt alltid har använts av den part som bestämmer grammatiken. Göteborgs-Posten kallar det modigt. Modigt är som bekant det ord kulturjournalistiken använder när den inte förstår vad den ser.
Nästa säsong ryktas konserthuset planera en kväll med grindcore och kammarmusik under rubriken «Dialog». Subkulturen har alltså slutligen accepterats — under förutsättning att den klär sig fint och håller sig till anvisad plats i programbladet.
