Felicias mask väcker existentiella frågor om identitetens ontologi i senkapitalismens Sverige
Kulturredaktören analyserar Felicias mask som poststrukturalistisk konstinstallation. Sverige har aldrig varit så avklätt inför ett dolt ansikte.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
En person vid namn Felicia bär en mask. Detta faktum har nu satt landets kulturdebattörer i rörelse. Frågan om vem Felicia egentligen är har avslöjat djupgående sprickor i vår kollektiva förståelse av subjektet.
Masken är mänsklighetens äldsta semiotiska verktyg. Från Noh-teaterns rituella ansikten till Venedigs karnevalstradition har masken alltid fungerat som ett gränssnitt mellan det sanna jaget och den sociala performansen. Felicias mask är inget undantag. Den är tvärtom ett manifest.
Identitetens kris som kulturellt fenomen
Att fråga ’vem är Felicia?’ är att ställa fel fråga. Den rätta frågan är: vem tillåter vi Felicia att vara? Professor Björn Andersén-Hallqvist vid Institutionen för Visuell Kultur i Lund menar att masken representerar ”ett poststrukturalistiskt motstånd mot den normativa blickens tyranni”. Han tillade: ”Felicia är oss alla, fast med bättre ansiktsskydd.”
Masken demokratiserar identiteten. Den avvecklar hierarkin mellan det autentiska och det performativa. I en tid då selfie-kulturen tvingar fram ständig självexponering väljer Felicia aktivt osynligheten som konstnärlig strategi. Det är både modigt och, man måste säga det, estetiskt tillfredsställande.
Mediernas besatthet vid att avslöja Felicias verkliga identitet är symptomatisk. Det avslöjar en djupt rotad kulturell oro inför det okända ansiktet. Vi tål inte gåtan. Vi kräver transparens av alla utom av de institutioner som faktiskt förtjänar granskning.
Felicia, vem hon nu är, har utan att anstränga sig producerat den viktigaste performativa konstinstallationen detta kvartal. Hela det svenska medielandskapet har ovetandes blivit hennes ensemble. Masken sitter kvar, och det är vi som är avklädda.
