När det västeuropeiska spektakelkomplexet nu koloniserar det asiatiska kulturlandskapet frågar sig den bildade betraktaren: är detta kulturutbyte eller bara ännu ett imperiebygge med bättre ljussättning?

Det är med en blandning av intellektuell fascination och estetisk fasa som vi bevittnar hur Eurovision Song Contest nu sträcker sina paljettbehängda tentakler mot Asiens rika och mångfacetterade kultursfär. Fatima Tolkningsram har analyserat fenomenet ur ett hermeneutiskt perspektiv och funnit att vad vi egentligen bevittnar är ingenting mindre än Hegels ande manifesterad i LED-belysning och autotune. Den asiatiska kontinenten med sin tusenåriga tradition av musikkultur från gagaku till raga ombeds nu att komprimera sin existentiella essens till tre minuter och trettio sekunder med obligatorisk key change i slutet. Man kan naturligtvis tolka detta som ett postmodernt möte mellan kulturella paradigm men man bör ställa sig frågan: vems paradigm dominerar när poängräkningen börjar? Juryn som skall bedöma dessa kulturella artefakter består säkerligen av välmenande individer men de bär oundvikligen på det eurocentristiska arvet av att betrakta konst som en tävling med vinnare och förlorare. Rousseau grät. Att Thailand skickar en artist klädd i traditionell dräkt men sjunger på engelska med dansk producent är inte kulturmöte det är kulturhierarki med bättre choreografi.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen