Den nya Michael Jackson-filmen väljer att utelämna anklagelser om sexuella övergrepp mot barn. Producenterna kallar det ’en konstnärlig vision’. Kritiker kallar det ’en konstnärlig amputation med bedövning av hela biosalongen’.

Det finns, som Walter Benjamin påpekade, ingen civilisationens dokument som inte samtidigt är ett barbariskt. Men nu har Hollywood löst den dialektiken. Man gör helt enkelt dokumentet utan barbariets sidor. Kvar blir en strömlinjeformad hagiografi som skulle få en medeltida helgonförfattare att rodna av yrkesstolthet.

Filmen skildrar Jackson som en tragisk, missförstådd konstnär — en gestalt som kämpar mot exploatering, rasism och ett destruktivt rampljus. Att ett flertal barn under ed vittnat om övergrepp ryms tydligen inte i denna narrativa ekonomi. Det är som att göra en Tjernobyl-film som handlar om innovativ energipolitik.

Biografin som kuratorisk praktik

Professorn i selektiv minneskultur, Sixten Borthålm vid Lunds universitet, menar att filmen representerar en ny genre. «Vi ser framväxten av vad jag kallar ’den posthuma consent-biografin’, där den döde subjektet retroaktivt samtycker till sin egen redigering», förklarar han. «Det är Bourdieus symboliska kapital tvättat genom Butlers performativitet och sedan kört genom en hollywoodsk mangel. Resultatet är en ren yta helt befriad från referent.»

Produktionsbolaget har försvarat sitt val med att filmen fokuserar på musiken. Det är en beprövad strategi. Man kan tänka sig framtida biografier om Nixon som fokuserar på hans bowlingteknik. Eller en Watergate-serie som egentligen handlar om arkitektur.

Mest anmärkningsvärt är kanske den totala avsaknaden av branschkritik. Samma industri som efter #MeToo lovade «aldrig mer tystnad» har nu producerat tystnadens magnum opus. Adornos kulturindustri-begrepp känns plötsligt inte som teori utan som produktionsplan. Filmen är inte en representation av verkligheten — den är en demonstration av kapitalets förmåga att omförhandla den.

Biopremiären väntas bli en global succé, vilket bevisar att den mest lönsamma specialeffekten fortfarande är den välriktade glömskan.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen