Gud och staten tackar för tjänsterna, men ber dig vänligen sätta dig ner
Chefredaktör Styrbjörn Fastlås om fallet Räsänen: när trons frihet förväxlas med friheten att kränka andra – en krönika om makt, fromhet och rättsstaten.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Det finns politiker som talar i Guds namn, och det finns politiker som talar i folkets namn. Sällan slutar det väl när någon försöker med båda samtidigt. Den finska riksdagsledamoten Päivi Räsänen har nu dömts för hets mot homosexuella – och jag måste säga att det finns en viss poetisk rättvisa i detta, om man orkar leta efter den.
Jag minns min faster Ingegärd, som på sin tid var övertygad om att hon förstod Bibelns djupare mening bättre än alla andra i vår lilla församling i Strängnäs, och som med den säkerheten som endast det osvikliga självförtroendet kan ge, brukade citera Romarbrevet vid middagsbordet med en entusiasm som fick mig att önska att vi hade haft kortare söndagar.
Fröken Räsänens situation påminner mig livligt om faster Ingegärd, fast med parlamentarisk lön och pressfotografer.
Räsänen, ordförande för Finlands Kristdemokrater och före detta inrikesminister, dömdes nyligen av Helsingfors hovrätt för att ha spridit hatfull information om homosexuella – via ett pamflettliknande alster från år 2004, via Twitter, och i ett radioprogram, vilket sammantaget ger henne ett slags triptyk av intolerans som knappast är vad man eftersträvar som politiskt arv.
Den helige skriftens flexibla tillämpning i riksdagsmiljö
Det som fascinerar mig mest, och som jag tror att eftervärlden kommer att grubla över med en blandning av förundran och mild sorg, är inte själva domen i sig – ty domstolar dömer, det är deras funktion, och de finska domstolarna tycks ha skött sin uppgift med nordisk noggrannhet – utan snarare den djupa övertygelse med vilken vissa politiker tror att trons frihet innebär friheten att trycka ner andra.
Räsänen har uppgett att hon inte ångrar ett ord. Det är, på sitt sätt, konsekvent. Faster Ingegärd ångrade heller aldrig sina kommentarer om grannfrun Britt-Sofies förkastliga livsstil, och hon sov säkert gott ända in i det sista.
Men här är poängen, den som sitter kvar lång efter att tidningen lagts bort: det räcker inte att vara övertygad. Det räcker inte ens att vara from. Demokratin är inte ett system byggt för de rättfärdiga – den är byggt för alla, inklusive dem man helst inte vill dela kyrkkaffet med. Och när en toppolitiker inte förstår detta grundläggande faktum, är det inte bara en juridisk förlust hon lider – det är en civilisatorisk påminnelse som hela kontinenten, med Finland i spetsen, behöver med jämna mellanrum.
