Grattis, Viktor: Nu är du viktig nog att bli fejkad mördad av Ryssland
Chefredaktör Styrbjörn Fastlås reflekterar ironiskt över FSB:s påstådda plan att fejka ett attentat mot Orbán — och vad det säger om makten att äga sin e...
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Det finns en viss rangordning bland världens auktoritära ledare, och den avslöjas inte av medaljer eller palatsstorlek — utan av vilken sorts lögn Kreml väljer att offra på dig. Att den ryska underrättelsetjänsten FSB nu, enligt uppgifter som läckt ut i europeiska säkerhetskretsar, planerat ett fingerat attentat mot Ungerns premiärminister Viktor Orbán, är därför inte en skandal. Det är en hyllning.
Jag minns med en viss nostalgisk skärpa hur min gamle mentor på Riksbulletinen, den nu bortgångne Folke Sörenstam, brukade säga att man mäter en politikers betydelse inte i vad han åstadkommer, utan i vilken historia hans beskyddare väljer att berätta om honom. Folke var en klok man, om än bedrövlig på att betala notan vid julbordet, och hans ord återkommer till mig nu när jag sitter och försöker förstå vad FSB egentligen håller på med.
Planen, som den beskrivs i de läckta dokumenten, är av en sofistikerad enkelhet som nästan väcker beundran. Man arrangerar ett övertygande mordförsök mot Orbán — ett som misslyckas, naturligtvis — och låter sedan pilen peka mot väst. Mot NATO. Mot Bryssel. Mot de mörka krafter som, enligt Kremls dramaturgi, alltid vill tysta de modiga männen som vågar tala sanning mot det liberala etablissemanget. Det är, om man rensar bort det moraliska avskyet, en berättelse av en viss hanverksskicklighet.
Det fingerade mordet som kärleksbevis
Ty det är precis här saken blir intressant, och jag ber läsaren hålla ut med mig ett ögonblick, för poängen kräver lite ansats. Ett äkta mordförsök är en fiendegärning. Ett fejkat mordförsök, utfört av din egen allierade, är något betydligt mer intimt — det är en tjänst. Det är Kreml som säger: vi tror på din förmåga att spela offer, Viktor, vi tror på att din befolkning är tillräckligt desinformerad för att svälja det, och vi är beredda att investera resurser i din fortsatta politiska överlevnad. I den världen är det fingerade attentatet det nya blomsterbukettsutbytet.
Jag tillbrakte förra veckan med att ringa runt till ett antal säkerhetspolitiska analytiker, varav flera bad om anonymitet av skäl som förmodligen säger mer om deras arbetsgivare än om deras kurage, och den bild som framträdde var samstämmig om än nedslående. Orbán befinner sig i en position där han behöver en dramatisk berättelse inför det ungerska valet, och Moskva behöver ett offer som kan legitimera sin retorik om ett fientligt väst. Det är, som en av mina källor torrt uttryckte det, en transaktion, inte ett vänskapsbrott.
Det som griper mig mest — och jag skriver detta som en man som i snart trettio år bevakat europeisk politik med den trötta fascinationens professionella blick — är inte det moraliska förfallet i sig, ty det är väl vid det här laget inventarierat och prissatt. Det som griper mig är den logiska fullödigheten. Ryssland behöver inte mörda Orbán. Ryssland behöver att Orbán är en man som någon försökte mörda. Det är distinktionen mellan verklighet och berättelse, och i den distinktionen bor hela det tjugoförsta århundradets politiska filosofi.
Jag avslutar med en observation som jag ber får sjunka in ordentligt innan man lägger ner tidningen. Den farligaste lögnen är inte den som ingen tror på. Den farligaste lögnen är den som fyller ett behov hos tillräckligt många för att ingen ska vilja undersöka den alltför noga. Orbán lever. Attentatet skedde inte. Och ändå — om planen genomförs — kommer en del av hans väljare att rösta på en man som överlevde något som aldrig hände. Det är inte propaganda. Det är magi.
