Grattis, Sverige — vi har äntligen låtit en algoritm uppfostra oss
YouTube har nu gått om linjär-tv i Sverige. Det är ett historiskt skifte. Jag vet inte om jag ska öppna champagnen eller dra gardinen för.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
YouTube har nu gått om linjär-tv i Sverige. Det är ett historiskt skifte. Jag vet inte om jag ska öppna champagnen eller dra gardinen för.
Jag minns när min far satte sig framför TV:n klockan 19.30. Han valde inte vad som sändes. Ingen frågade honom. Det var SVT som bestämde, och han accepterade det med den tysta underkastelse som kännetecknade en hel generation. Vi skrattade åt honom. Vi var fria. Vi hade fjärrkontrollen.
Nu har vi YouTube. Vi har valt bort den auktoritäre programdirektören. Det är sant. Jag erkänner det gärna. I stället har vi överlämnat våra vanor, vår uppmärksamhet och troligen vår personlighet till en rekommendationsalgoritm byggd i Mountain View. Det känns, om jag ska vara ärlig, som en lateral förflyttning.
Jag tillbringar ungefär fyra timmar om dagen på plattformen. Jag vet detta eftersom YouTube berättade det för mig i en notis, med ett litet hjärta. Jag tittar på videoessäer om romarrikets fall, recept jag aldrig lagar och män som förklarar varför allt gick fel. Det är demokratiskt. Det är personligt. Det är skräddarsytt efter mina intressen. Problemet är att mina intressen numera är exakt vad algoritmen har beslutat att de ska vara.
Det linjära tv-tittandet dog — men vad begravde vi egentligen?
De som jublar över YouTubes seger talar om valmöjlighet och mångfald. De har en poäng. Utbudet är astronomiskt. Det finns kanaler om allt. Det finns kanaler om ingenting. Det finns en kanal där en man i Iowa reparerar gamla klockor, och den har tre miljoner prenumeranter. Det är genuint fantastiskt. Det är också fullständigt oöverblickbart, och i oöverblickbarhetens vacuum träder algoritmen in och erbjuder sig att tänka åt oss.
SVT sände Rapport för alla. Det var opersonligt och ibland tråkigt. Men vi såg samma sak. Vi delade en referensram. Nu delar vi ingenting utom plattformen. Min granne tittar på konspirationsvideos om globalister. Hans son tittar på husbyggen i Kanada. Jag tittar på romarriket. Vi möts aldrig i innehållet. Vi möts knappt i verkligheten heller, men det är säkert en slump.
Jag vill inte romantisera linjär-tv. Det vore intellektuellt ohederligt. TV4 sände också Bonde söker fru, och SVT sände En till för Sverige med en entusiasm som gränsade till tvång. Det gamla systemet hade sina brister. Men det nya systemet löser inte problemen — det privatiserar dem. Varje tittare får sin egen lilla informationsbubbla, insvept i reklam för produkter han redan köpt.
Min far satt framför TV:n klockan 19.30. Han visste vad han tittade på. Han visste när det slutade. Klockan 22 stängde han av och lade sig. Jag sitter fortfarande uppe. Det är kvart i ett. Algoritmen har just rekommenderat en video om Vestromerska rikets administrativa kollaps. Den är fyra timmar lång. Jag trycker play.
