När SVT denna vecka varslade 141 medarbetare uppstod något som kulturanalytiker redan betecknar som ett levande konstverk. Det är, menar man, en performativ gestaltning av det sena kapitalismens dialektiska självförnekelse. Publiken – det vill säga de varslade – deltar ofrivilligt men med stor autenticitet.

Riksbulletinens kulturredaktion har granskat varslet noggrant. Vad som vid en ytlig betraktelse ser ut som en organisatorisk neddragning är i själva verket något djupare. Det är ingenting mindre än ett verk i traditionen efter Brecht, Artaud och – om vi vågar – Lars Norén.

Varslet som händelse besitter en nästan brutal konstnärlig koherens. 141 tjänster försvinner ur en institution vars uppdrag är att spegla samhället. Samhället speglar sig alltså nu i sin egen frånvaro. Det är postmodernt till bristningsgränsen.

Den tomma skärmen som konstnärligt manifest

Professor Doris Wennerlund-Falk, estetikforskare vid Konstfack, menar att varslet måste förstås semiotiskt. ”SVT kommunicerar genom tystnad,” säger hon. ”Den uteblivna produktionen blir i sig ett programmatiskt ställningstagande. Man kan kalla det negativ television.” Hon tillägger att hon aldrig sett något liknande sedan Ingmar Bergman lade ned Dramaten på 70-talet, vilket han aldrig faktiskt gjorde.

Det är också värt att notera vilka röster som nu riskerar att tystas. Redaktörer, producenter, journalister. Människor vars arbete utgör det kollektiva minnets väv. När dessa varnas bort uppstår vad fenomenologen Merleau-Ponty skulle kalla en korporeal frånvaro – om han hade yttrat sig om public service-finansiering, vilket han aldrig gjorde.

SVT:s ledning har ännu inte kommenterat varslens kulturfilosofiska implikationer. Detta är i sig talande. Tystnaden från Östermalm är öronbedövande. Den ekar i det tomrum som 141 nyskapande individer snart kommer att lämna efter sig.

Varslet träder i kraft under hösten – traditionellt sett den svenska konstens och melankolins högsäsong. Timingen är, om inte annat, impeccabelt dramaturgisk.