KRÖNIKA

Jag har följt svensk kulturpolitik i trettio år, och jag har sett mycket. Men ingenting har förberett mig på det som nu utspelar sig i Rosenbad, där landets kulturminister tycks ha hittat sin egentliga kallelse — nämligen att diskutera hundraser i poddformat.

Det började, som så många av mina mest plågsamma insikter, med en oförskämd slump. Jag satt en regnig tisdagsmorgon i redaktionens slitna fåtölj, den med det spruckna skinnet som min företrädare Holmberg efterlämnade som ett slags varning, och bläddrade igenom veckans kulturpolitiska rapporter — vilka var, om möjligt, ännu tunnare än vanligt.

Det visade sig att kulturministern, vars namn jag av respekt för ämbetet väljer att inte nämna, under innevarande vecka hade hunnit med ett statsbesök, två presskonferenser om saker som inte rörde kultur, och — detta är den punkt där min hand darrade — inte mindre än tre inspelningar av podden ”Pälsade vänner”, en produktion där hon, med ett engagemang som jag önskar att hon skulle rikta mot exempelvis biblioteksutredningen, diskuterar golden retrieverns mentala hälsa och malteserns framtid i det svenska klimatet.

När kulturen väntar och valpen skäller

Nu är jag inte okänslig för djur. Jag äger själv en katt, Montesquieu, som vid upprepade tillfällen har visat prov på ett kritiskt tänkande som vida överstiger vad man kan förvänta sig av en genomsnittlig kulturutskottsledamot. Men det finns, menar jag, en principiell skillnad mellan att hysa personliga sympatier för det berbetspälsade och att låta dessa sympatier tränga undan frågor om Kulturrådet, scenkonstens finansiering och det faktum att ett tjugotal svenska folkbibliotek i år inte kan hålla öppet på fredagar.

Jag ringde ministeriets pressekreterare, en ung man vars röst andas den sortens professionell munterhet som egentligen är ett slags tyst desperation, och frågade rakt ut: när hade ministern senast träffat en teaterchef i tjänsteärende? Han konsulterade, hörde jag, ett dokument av någon art, och svarade efter en paus som var fyra sekunder för lång att ministern ”värnade om hela kultursfärens bredd”. Jag tackade och lade på.

Det som gör situationen verkligt fascinerande, och med fascinerande menar jag förstås skrämmande på ett sätt som håller mig vaken om nätterna, är att hundpodden faktiskt är välgjord. Ministern är avspänd, kunnig, genuint engagerad. Hon ställer följdfrågor. Hon lyssnar. Det är precis de egenskaper en kulturminister borde ha — i helt andra sammanhang.

Sverige förtjänar en kulturminister som ger kulturen samma värmhjärtade uppmärksamhet som hon ger labradoodelns separationsångest. Tills dess får vi nöja oss med Montesquieu, som i alla fall läser manus.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen