FILMRECENSION

Äntligen en film som verkligen säger sanningen om Sverige! Jag grät, skrattade och missade nästan Melodifestivalen. Det är fem stjärnor bara det.

Jag hade höga förväntningar på den här filmen av den berömde regissören Kristin Lundell. Hon är ju känd för sina djupa, poetiska skildringar av svenska städer. Eller var det hon som gjorde Mamma Mia? Spelar ingen roll.

Filmen handlar om Valter Nilsson, en sångare från Göteborg. Han sjunger precis som man förväntar sig att en göteborgare ska sjunga. Det vill säga: bred dialekt och lite skrytigt, men ändå charmigt. Jag vet inte riktigt vad han sjöng om, för popcornen var lite för salta och jag tappade koncentrationen.

Stockholmarna framställs brutalt – och rättvist

Det bästa med filmen är hur stockholmarna skildras. De är självgoda, kaxiga och älskar sig själva. Precis som i verkligheten! Min kompis Felicia bor i Stockholm och hon höll med. Fast hon ville inte erkänna det.

Jag har läst att Valter Nilsson faktiskt är en riktig person och inte en skådespelare. Det förklarar varför han verkade så naturlig på scen. Eller så var det bara bra CGI. Tekniken är ju fantastisk nuförtiden, som i den där filmen med Leonardo DiCaprio om klimatet.

Sammanfattningsvis är detta en djupt analytisk film om svensk identitet och kulturella spänningar. Jag förstod varje lager av symbolik. Särskilt scenen med sångaren. Och jag hann hem till Melodifestivalen med tre minuter att spara, vilket alltid är ett gott tecken.

★★★★☆
4/5

Fyra av fem – popcornen var lite för salta men jag hann hem till Melodifestivalen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen