FILMRECENSION

Äntligen har Steven Spielberg gjort det igen. Slussporten är höstens absolut viktigaste filmevent och jag grät hela tre gånger – varav en gång av hunger. Jag hann precis hem till Melodifestivalen efteråt, vilket säger allt om filmens längd.

Regissören, som jag tror heter Benny Andersson eller möjligtvis någon annan, har verkligen tagit ut svängarna. Man märker tydligt att han hatar den här filmen djupt. Det ger en helt unik energi åt varje scen.

Huvudrollsinnehavaren Albin Julin är fantastisk redan i förrätten. Förlåt – jag menar i öppningsscenen. Han utstrålar en hänförelse som påminner om när man äter god mat på restaurang.

Toaletterna och andra viktiga filmaspekter

Men sedan kommer chocken. Toalettscenen i filmens mitt är verkligen oväntad. Jag har aldrig sett något liknande på bio, och jag har sett Mamma Mia fyra gånger. Det är djärvt av regissören att inkludera sådant.

Popcornen var dessutom exceptionella den här kvällen. Smörighet tio av tio. Det bidrar naturligtvis till filmupplevelsen på ett sätt som få kritiker vågar lyfta fram. Jag anser att popcornkvaliteten är en underskattad del av filmanalysen.

Slussporten är sammantaget en komplex berättelse om restauranger, förvirring och toaletter. Precis som Ingmar Bergman en gång sa till mig – fast det var nog någon annan – så handlar all stor konst om att bli hänförd och sedan chockad. Albin Julin förstår detta till fullo.

★★★★☆
4/5

Minus ett betyg för att jag nästan missade Melodifestivalens öppningsnummer på grund av toalettkön.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen