Kulturkritiker eniga: Håkan Nessers fängelsevistelse är hans mest ambitiösa verk hittills
Deckarförfattaren Håkan Nesser nekas fotboja och blir kvar i fängelsen, vilket litteraturvetare kallar en radikal performativ gestaltning av det carcerala subjektet. Sonen menar att det känns som hämnd, en tolkning som genast bekräftades av tre doktorander i narratologi.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Deckarförfattaren Håkan Nesser nekas fotboja och blir kvar i fängelsen, vilket litteraturvetare kallar en radikal performativ gestaltning av det carcerala subjektet. Sonen menar att det känns som hämnd, en tolkning som genast bekräftades av tre doktorander i narratologi.
När beskedet kom att Håkan Nesser fängelse fotboja-ansökan avslogs reagerade den svenska kultureliten med något som bara kan beskrivas som intellektuell extas. Här befinner sig en av landets mest lästa författare inlåst i en institution han ägnat decennier åt att mytologisera. Som Walter Benjamin påpekade i sina teser om historien: varje dokument av civilisation är samtidigt ett dokument av barbari. Att Nesser nu lever inuti sitt eget motivregister är inte en tragedi utan en semiotisk kollaps av författarsubjektet.
”Det vi bevittnar är i grunden en bourdieusk kapitalomvandling av sällsynt slag”, säger professor Sixten Allegorén vid Centrum för fiktionsbaserad rättsvetenskap vid Södertörns högskola. ”Nesser konverterar sitt litterära kapital till kroppslig erfarenhet av institutionellt våld. Det är djärvare än något han skrivit sedan serien om Van Veeteren.”
Hämnden som narrativ struktur
Sonens uttalande att det ”känns som en hämnd” har skapat särskild entusiasm inom poststrukturalistiska kretsar. Hämndmotivet är naturligtvis lika gammalt som Orestien. Att en verklig familjemedlem nu artikulerar det i en juridisk kontext bekräftar Judith Butlers tes om performativitet. Verkligheten plagierar äntligen litteraturen med viss skicklighet.
Kriminalvården har dock visat sig påfallande ointresserad av att analysera sin egen roll i dramat. Myndighetens pressmeddelande innehöll varken fotnoter eller hänvisningar till Foucault. Detta beskrivs av kulturskribenter som ”symptomatiskt för en byråkrati som vägrar erkänna sin egen narratologiska funktion”.
Samtidigt rapporterar bokhandlare om ökad försäljning av Nessers backkatalog. Läsarna söker uppenbarligen ledtrådar till verkligheten i fiktionen. Det är en hermeneutisk cirkel som skulle fått Gadamer att rodna. Att genren true crime nu bokstavligen har absorberat sin egen upphovsman är förstås oemotståndligt som kulturellt fenomen.
Nesser själv har ännu inte kommenterat situationen, vilket flera kritiker tolkar som hans starkaste konstnärliga ställningstagande sedan han slutade skriva om Van Veeteren.
