SD och kvittningsreglerna: Demokratins curlingbarn vägrar leka när bollen studsar fel
Det finns en speciell plats i den politiska himlen för partier som älskar regler – tills reglerna drabbar dem själva. Sverigedemokraterna har hittat den platsen. Och de har byggt en sommarstuga där.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Det finns en speciell plats i den politiska himlen för partier som älskar regler – tills reglerna drabbar dem själva. Sverigedemokraterna har hittat den platsen. Och de har byggt en sommarstuga där.
Låt mig berätta något personligt. Min faster Birgitta spelade bridge i fyrtio år. Hon älskade reglerna. Älskade dem passionerat, högtidligt, nästan religiöst. Tills den dag hennes motståndare vann på regelrätt vis. Då var plötsligt hela spelet riggat. Jag tänker på faster Birgitta varje gång jag läser om Sverigedemokraterna och kvittningsreglerna i riksdagen.
För den oinvigde: kvittning är ett parlamentariskt system där partier med frånvarande ledamöter kan ”kvitta” varandra. Det håller balansen. Det är schysst. Det är demokratiskt hantverk i sin renaste form. SD har länge gillat ordning och reda. Regler. System. Att saker fungerar som de ska. Det har de sagt. Många gånger. Med stor övertygelse.
Men så hände något märkligt. Som om en osynlig hand vred om ett dolt reglage någonstans djupt inne i Riksdagshuset. Plötsligt var kvittningsreglerna inte längre heliga. Plötsligt var de ett hinder. Plötsligt vägrade SD att kvittas med oppositionen – vilket gynnade dem röstmässigt. Vilken slump. Vilken häpnadsväckande, statistiskt osannolik slump.
Regler är för andra – en statsvetenskaplig grundsats
Jag har studerat detta mönster länge. Kanske för länge, enligt min terapeut. Men mönstret är solklart. Det finns en politisk naturlag som säger: ju mer ett parti talar om regler, desto snabbare överger de dem när det krisar. Det är som en omvänd proportionalitet. SD är ett matematiskt mästerverk i denna genre. De har finslipat konsten att hävda principfasthet med ena handen och kasta principerna i papperskorgen med den andra. Samtidigt. Det kräver faktiskt en viss talang.
Och märk väl – detta sker inte i ett vakuum. Det sker i ett Riksdagshus där SD nu är ett etablerat maktparti. De sitter vid bordet. De formar politiken. De är inte längre protestpartiet som skrek från läktaren. Nu är de spelet. Och ändå – ÄNDÅ – beter de sig som om spelplanen är orättvis. Det är som om någon bjöd in faster Birgitta till sin egen bridgeklubb och hon ändå klagade på värdarna.
Min teori – och jag har flera, de flesta dokumenterade i en pärm märkt ”Bevis” – är att SD aldrig egentligen gillade reglerna. De gillade känslan av regler. Estetiken. Ordningens doft. Den trygga föreställningen om att det finns ett rätt och ett fel. Men regler som faktiskt begränsar det egna handlingsutrymmet? Nej. Det var aldrig affären. Det förstår jag nu. Det borde jag ha förstått redan då.
Så vad lär vi oss av detta? Samma sak faster Birgitta till slut lärde sig, en regnig novemberkväll vid bridgebordet: den som skriker högst om reglernas helighet är ofta den som planerar att bryta dem. Håll ögonen öppna. Och räkna rösterna noggrant.
