LEDARE

Sverige lägger ned sin sista kanal för bildning och eftertanke. Det är ett beslut av historisk dignitet – om än inte den sortens historia man gärna berättar för sina barnbarn. Riksbulletinen anser att nationen nu bör åtminstone begrava sin intellektuella ambition med viss värdighet.

Riksbulletinen anser att nedläggningen av Kunskapskanalen är ett logiskt steg i en lång och konsekvent tradition. Sverige har under flera decennier metodiskt avvecklat sådant som är svårt att sätta ett pris på. Bibliotek. Djupjournalistik. Tålamod. Nu är turen kommen till televiserad kunskap.

Man kan, om man anstränger sig, förstå argumenten. Tittarsiffrorna var låga. Kanalen var dyr. I en tid av sparkrav och omprioriteringar är det naturligtvis svårt att försvara program om habsburgska arvskonflikter eller marint liv i Stilla havet. Riksbulletinen erkänner motargumentets existens – om än motvilligt.

Marknaden vet bäst – och marknaden vill ha true crime

Den som söker kunskap kan ju vända sig till internet, säger förespråkarna. Där finns allt. Det stämmer tekniskt sett. Det finns också videoklipp på katter som ramlar av soffor, detaljerade konspirationer om månlandningen och otaliga timmar av unga män som skriker in i mikrofoner. Tillgång till information är inte detsamma som bildning. Den distinktionen är tydligen för subtil för ett budgetmöte.

Det är också värt att notera tidpunkten. I en era präglad av desinformation, algoritmiska filterbubblor och politisk polarisering väljer Sverige att lägga ned den institution som faktagranskade verkligheten i rörlig bild. Det är som att riva fyren och sedan undra varför fartygen kör på grundet. Riksbulletinen konstaterar detta utan glädje.

Några hoppfulla röster talar om att innehållet ska leva vidare i annan form – digitalt, ompacketerat, tillgängligt. Det låter lovande. Det låter framförallt som något man säger för att slippa diskussionen. Riksbulletinen har sett för många offentliga institutioner omvandlas till appar för att hysa verklig optimism i frågan.

Sverige är ett land som gärna talar om vikten av kunskap, kritiskt tänkande och ett informerat medborgarskap. Det är vackra ord. De kostar ingenting att säga. Kunskapskanalen kostade däremot pengar – och det var, visar det sig, priset vi inte var beredda att betala. Riksbulletinen noterar detta med den sorgliga igenkänning som tillhör dem som läst tillräckligt med historia för att se mönstret.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen