Nationalmuseum har börjat skicka phishingmejl efter en cyberattack, i vad experter kallar museets mest engagerande verk på årtionden. Verket utmanar gränsen mellan avsändare och mottagare på ett sätt som får Nicolas Bourriaud att framstå som en amatör.

Det finns i varje epok ett ögonblick då institutionen transcenderar sin egen materialitet. För Nationalmuseum inträffade detta ögonblick när hackare tog kontroll över museets mejlsystem och began distribuera phishingmejl till tusentals mottagare. I en Benjaminsk mening har konstverkets aura nu slutgiltigt lösts upp — inte i reproduktionen, utan i skräppostkorgen. Museet har aldrig nått så många samtidigt.

En relationell estetik bortom Bourriauds vildaste drömmar

Att Nationalmuseum nu ber sina mottagare att «verifiera sin identitet» via en länk till en serverhall i Moldavien är naturligtvis en performativ gest. Den blottlägger, i Butlers termer, hur subjektet alltid redan är konstituerat genom institutionens tilltal. Bourdieus kulturella kapital har bokstavligen blivit finansiellt kapital — fast någon annans.

«Det här är egentligen en briljant läsning av det senmoderna tillitssamhället», säger Malena Kuratorsdotter, docent i digital affektteori vid Södertörns högskola. «Phishingmejlet ställer frågan: vem äger rätten att adressera oss? Svaret är tydligen en anonym aktör i Östeuropa med ett SSL-certifikat.»

Nationalmuseums pressavdelning meddelar att de arbetar med att återta kontrollen över sina system. Samtidigt noterar de att klickfrekvensen på mejlen vida överstiger deras ordinarie nyhetsbrev. Kommunikationschefen beskrev situationen som «olycklig men engagemangsmässigt lovande». Museet överväger att nominera attacken till Moderna Museets pris för gränsöverskridande praktik.

Kulturminister Parisa Liljestrand har ännu inte kommenterat händelsen. Hennes departement uppges dock ha klickat på länken och fyllt i sina bankuppgifter under antagandet att det rörde sig om en budgetenkät. Oppositionen kräver en utredning, men har ännu inte kunnat logga in på sina mejlkonton.

Hackarna själva förblir anonyma, vilket flera kritiker menar stärker verkets konstnärliga integritet — den sanna konstnären behöver inget namn, bara ditt lösenord.