Nationalmuseum hackat phishing-attack sände ut mejl till tusentals prenumeranter i vad kulturforskare kallar museets första genuint demokratiska gestaltning. Verket nådde fler mottagare på en förmiddag än hela den permanenta samlingen gjort sedan nyöppningen.

Att Nationalmuseum hackat och phishing-mejl skickats i dess namn är naturligtvis beklagligt ur ett rent tekniskt perspektiv. Men ur en kulturhermeneutisk synvinkel är händelsen fascinerande. Vi bevittnar vad Walter Benjamin skulle ha kallat konstverkets slutgiltiga frigörelse från sin aura. Mejlet bad mottagaren klicka på en länk för att ”verifiera sin identitet” — en uppmaning som i sin rena form destabiliserar hela det borgerliga subjektet.

En läsning av phishingmejlet som relationell estetik

Mejlets avsändare utgav sig för att vara Nationalmuseums informationsavdelning och erbjöd en ”exklusiv digital vernissage”. Det är svårt att inte läsa detta genom Nicolas Bourriauds relationella estetik. Hackaren skapade ett verk som krävde deltagarens aktiva medverkan. Att lämna ifrån sig sitt lösenord blir i denna kontext en performativ handling i Butlers mening.

”Phishingmejlet uppvisade faktiskt en mer konsekvent visuell identitet än museets egna nyhetsbrev”, säger dr. Cassandra Blick, docent i digital kulturarvskritik vid Södertörns högskola. ”Det använde korrekt logotyp, konsekvent typografi och en tonalitet som signalerade institutionell auktoritet. Ur ett strikt gestaltningsperspektiv var det imponerande.”

Nationalmuseums kommunikationschef har bett alla mottagare radera mejlet omedelbart. Denna gest av utplåning påminner givetvis om Robert Rauschenbergs berömda radering av en de Kooning-teckning. Skillnaden är att Rauschenberg bad om lov först. Museet har ännu inte kommenterat huruvida attacken kommer att dokumenteras i samlingsdatabasen.

Bourdieu påminde oss om att kulturellt kapital alltid är en fråga om tillträde. Hackaren löste i ett slag det problem som svenska kulturpolitiker ägnat tre decennier åt att utreda. Ingen remiss, ingen tillgänglighetsplan, ingen referensgrupp — bara ett mejl till samtliga i registret. Att Nationalmuseum hackats med phishing framstår i detta ljus nästan som en naturlig förlängning av det fria museiinträdets logik.

Museet meddelar att man stärker sin IT-säkerhet och beklagar det inträffade. Hackaren, som ännu inte identifierats, har inte sökt konstnärsstipendium — vilket i sig gör hen unik bland svenska performancekonstnärer.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen