John Walter är död. Ingen är skyldig. Sverige mår utmärkt.
Styrbjörn Fastlås om John Walter: när ett barn dör och ingen bär ansvar — bara systemet, strukturerna och en rapport på fyrtiotre sidor.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Ett barn har dött, och samhällsmaskineriet har granskat sig självt och kommit fram till att det fungerade alldeles utmärkt. Det är en slutsats så häpnadsväckande i sin självbelåtenhet att jag, Styrbjörn Fastlås, tvingades sätta ner kaffekoppen och stirra ut genom fönstret en stund. Sedan tog jag upp pennan.
Jag minns att min gamle far, en man med tjocka glasögon och tunnare tålamod, brukade säga att det farligaste i världen inte är det onda, utan det välorganiserade ansvarsfriskrivandet. Han menade myndighetssverige, naturligtvis, fastän han aldrig använde det ordet, eftersom han dog innan det fenomenet fick sitt rätta namn.
Fallet John Walter är, för den oinvigde läsaren, historien om ett barn som for illa under lång tid, som syntes i systemet, som registrerades, dokumenterades och ärendehanterades — och som sedan dog, trots att han befann sig i ett land som spenderar astronomiska summor på just den sortens barn som John Walter var. En utredning har nu fastställt att ingen enskild aktör bar det avgörande ansvaret, vilket i praktiken betyder att alla aktörer tillsammans bar ett ansvar som på ett elegant sätt fördelades bort till ingenstans.
Ansvarets försvinnande — en svensk trolleriakt i flera delar
Jag har följt svensk förvaltning tillräckligt länge för att känna igen numret. Det börjar alltid med en gedigen utredning, skriven i ett språk som är tillräckligt tekniskt för att avskräcka lekmän och tillräckligt vagt för att skydda tjänstemän. Sedan presenteras slutsatser som konstaterar att rutiner saknades, att kommunikationen brast, att samordningen var otillräcklig — och att dessa brister, märk väl, var strukturella till sin natur, vilket är byråkratins eleganta sätt att säga att de tillhör alla och därmed ingen.
Jag frågade nyligen en bekant, verksam inom socialförvaltningen i en mellanstor stad vars namn jag av hänsyn undanhåller, om hon kände sig ansvarig när ett barn for illa under hennes vakans. Hon svarade, efter en lång och talande paus, att hon alltid följde de riktlinjer som fanns. Det är det svar jag förväntade mig. Det är också det svar som borde hålla oss vakna om nätterna, vi som lever i det samhälle som producerat det.
Ty John Walter existerade inte i ett tomrum. Han existerade i en välfärdsstat med socialtjänst, skola, BVC, grannars ögon och samhällets alla välmenande institutioner runt om sig — och ändå föll han igenom samtliga dessa nät på ett sätt som utredarna nu beskriver som en systemfråga. Systemet, vill jag påpeka, är inte en abstraktion. Systemet är människor med arbetstelefoner och löner och ansvar, och när systemet misslyckas är det dessa människor som misslyckats, fastän vi av ren artighet valt att kalla det strukturbrister.
Min far hade rätt. Det farliga är inte det onda. Det farliga är rapporten på fyrtiotre sidor som avslutas med orden ”rekommenderar ökad samverkan” — och den kafferast som följer direkt därpå, då alla parter andas ut och konstaterar att nu är i alla fall detta avklarat. John Walter är avklarat. Ingen är skyldig. Sverige mår utmärkt. Och nästa barn väntar redan i kön.
