Uppsala tillhör oss alla — utom den första maj
Varje år, med den obevekliga regelbundenhet som endast naturkatastrofer och akademiska traditioner kan uppvisa, förvandlas Uppsala till en soptipp med studentmössor. Riksbulletinen har följt detta fenomen med stigande oro och sjunkande förhoppningar. Det är dags att säga det högt: vi har sett nog.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
LEDARE
Varje år, med den obevekliga regelbundenhet som endast naturkatastrofer och akademiska traditioner kan uppvisa, förvandlas Uppsala till en soptipp med studentmössor. Riksbulletinen har följt detta fenomen med stigande oro och sjunkande förhoppningar. Det är dags att säga det högt: vi har sett nog.
Riksbulletinen anser att den svenska nationen, som med rätta stoltserar över sin förmåga att källsortera, kompostera och bära tygkassar med miljömedveten min, varje år begår ett brott mot sina egna värderingar vid Fyrisån — ett brott som dessutom begås till ackompanjemang av studentspex och varm cider ur plastmuggar, vilka sedan, i en gest av förbluffande nonchalans, lämnas kvar på gräsmattor, trottoarer och i buskage som om naturen själv vore en kommunal sopstation.
Det är naturligtvis frestande att kalla detta en tradition, ett ord som i Sverige sedan länge fungerar som juridisk immunitet mot allt förnuft, och det är sant att Valborg har firats i Uppsala sedan tider då merparten av studenterna bar svärd och inte visste vad en återvinningsstation var. Men Riksbulletinen påminner sina läsare om att även traditioner, om de konsekvent resulterar i att kommunanställda tillbringar den första maj knäböjande i gräset med plastsäckar, kan omprövas — ja, måste omprövas.
Den eviga cykeln: fest, förfall och förnekelse
Vad som gör situationen särskilt bedrövlig, och som Riksbulletinen år efter år tvingas konstatera med en suck som hörs ända till Sigtuna, är inte skräpet i sig — ty människan är av naturen en skräpande varelse, detta är oomtvistligt — utan den kollektiva minnesförlust som inträder varje trettionde april vid sjutton-tiden, när en ny generation av studenter, väl förtrogna med hållbarhetsrapporter och klimatångest, uppenbarligen glömmer att öltillbringare inte bryts ned naturligt inom en rimlig tidsrymd, ett faktum som man rimligen bör ha tillägnat sig någon gång under sina akademiska studier, oavsett inriktning.
Uppsala kommun, som varje år avsätter resurser av en omfattning som skulle räcka till att finansiera åtminstone ett medelstort bibliotek, ägnar sig följaktligen åt att städa upp efter vuxna människor med kandidatexamina och, i flera fall, doktorshattar — en omständighet som Riksbulletinen finner både ekonomiskt oförsvarlig och symboliskt förkrossande för tilltron till den högre utbildningens bildande effekt.
Riksbulletinen kräver inte att Valborg avskaffas — vi är inga barbarer — men vi kräver att nationen ser sanningen i vitögat: den stad som på morgonen den första maj luktar öl och ser ut som kulissen till en apokalyptisk studentfilm är ett monument över vår oförmåga att förena festglädje med vuxet ansvar. Tills dess att denna förening sker, och tills dess att en enda valborg passerar utan att Fyrisåns stränder ser ut som ett haveri i slow motion, kommer Riksbulletinen att sitta kvar vid sin skrivbord, penna i hand, och vänta — med den tålamodsfulla, tröttsamma värdighet som kännetecknar alla som har haft rätt alltför länge.