FILMRECENSION

Jag har alltid känt mig som en popstjärna som aldrig fick sin chans. Den här filmen handlade egentligen om mig. Jag grät tre gånger, varav en gång av helt personliga skäl.

Det börjar med en kvinnlig popstjärna som lyser på scenen. Hon är enorm. Hon är gudomlig. Precis som jag var på talangshowen i Skövde 2003. Jag sjöng ’Total Eclipse of the Heart’ och juryn sa att jag hade ’närvaro’. Det är exakt samma sak som filmen försöker fånga.

En manlig regissör har bestämt sig för att berätta hennes historia. Han filmar henne som ett helgon. Kameran panorerar långsamt över hennes ansikte. Precis så tittade folk på mig i Skövde. Jag minns att en man i publiken faktiskt reste sig upp. Han skulle visserligen bara gå på toaletten. Men timingen var magisk.

Varför ingen gör film om mig är en gåta

Filmen handlar om hur män vill äga kvinnliga artister. De vill kontrollera dem. Jag förstår detta på djupet. Min ex Janne ville alltid bestämma vilken radiokanal vi lyssnade på. Det är samma maktstruktur. Regissören visar detta med subtila medel. Janne visade det genom att byta till P4 utan att fråga.

Det finns en scen där popstjärnan sjunger ensam i ett tomt rum. Tårarna rinner. Jag kände igen mig direkt. Jag sjöng ofta ensam i mitt kök efter Janne. Skillnaden är att hon hade bättre belysning. Och en filmkamera. Och miljoner fans. Men känslan var identisk.

Filmen vill säga att änglar inte ska ägas. De ska beundras på avstånd. Jag har sagt detta i åratal. Inte om popstjärnor utan om mig själv. Ingen lyssnade. Nu gör en manlig regissör en hel film om det. Och alla applåderar. Typiskt.

Jag ger filmen högt betyg eftersom den bekräftade allt jag redan visste om mig själv.

★★★★☆
4/5

Filmen hade förtjänat en femma om den faktiskt handlat om mig istället.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen