DEBATT

Varje år den 30 april offrar Sverige tusentals medborgare på traditionalismens altare. Sjukhusköerna växer, räddningstjänsten suckar och kommunerna städar upp. Det är naturligtvis utmärkt — och vi bör subventionera det hela.

Låt mig vara tydlig från start. Jag är inte oemottaglig för risker. Tvärtom är det just riskerna som intresserar mig. Och när jag studerar Valborg ur ett nationalekonomiskt perspektiv ser jag inte en folkfest. Jag ser en outnyttjad industri.

Enligt Riksbulletinens egna beräkningar — baserade på vedertagna metoder och rimliga antaganden — genererar Valborg varje år ungefär 4,7 miljarder kronor i indirekta intäkter. Sjukhusens akutmottagningar omsätter 340 miljoner på en enda natt. Taxibolagen noterar sin starkaste kvartalssiffra. Tillverkarna av gipsbandage, magmedicin och självhäftande plåster upplever vad analytiker kallar ”en strukturell efterfrågestöt”. Det är, med andra ord, ett ekonomiskt ekosystem. Och ekosystem ska man inte störa.

Kritikerna invänder att Valborg orsakar skada. Det stämmer. Ungefär 12 400 personer uppsöker vård för alkoholrelaterade åkommor under valborgshelgen. Ytterligare 3 200 behandlas för fall, brännskador från majbrasor eller vad sjukhusen diskret klassar som ”festivalskador”. Jag erkänner dessa siffror. Jag bestrider inte deras existens. Jag frågar bara: till vilket pris vill vi avskaffa dem?

Skadan är en funktion, inte ett fel

En välfungerande tradition måste ha ett pris. Det förstod redan Gustav Vasa, antagligen. Utan en viss mängd frivilligt lidande finns ingen ritual, bara ett evenemang. Och evenemang är något man håller i mässhallar med plastgolv och alkoholfritt öl. Det vill ingen ha. Inte ens de som säger att de vill ha det.

Vad jag föreslår är konkret. Staten bör inrätta ett Valborgsverk — ett ämbetsverk med uppdraget att koordinera, effektivisera och framför allt legitimera den skada som uppstår. Verket ska säkerställa att brännskadorna uppkommer på ett skattemässigt korrekt sätt. Det ska garantera att berusningen bidrar till BNP-tillväxt och inte enbart till kommunala saneringsbudgetar. En avgift på tio kronor per studentmössa finansierar hela verksamheten. Beräkningarna är säkra.

Jag är medveten om att motståndarna på Folkhälsomyndigheten kommer att protestera. De protesterar alltid. Det är deras funktion, och jag respekterar det. Men Folkhälsomyndigheten har ännu inte förklarat varför en ungdom som välter in i en buske vid Uppsala ån utgör ett samhällsproblem snarare än en sentida form av folklig frihetskänsla. Svaret på den frågan är tystnad — och tystnad är ekonomernas bästa argument.

Sverige behöver inte färre Valborgar. Sverige behöver en bättre organiserad skada. Alternativet är ordning, nykterhet och en förfärande tystnad den sista april. Och det, mina vänner, är ett pris ingen av oss har råd att betala.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen