LEDARE

Sverige står vid ett vägskäl. Livsmedelsverket vill reglera köttbullen. Landsbygdsministern vill rädda den. Riksbulletinen anser att båda parter underskattar hur djupt detta kommer att gå fel.

Riksbulletinen anser att den pågående konflikten mellan Livsmedelsverkets köttbullsdirektiv och landsbygdsministerns högljudda motstånd utgör ett av de mest belysande exemplen på svensk offentlig förvaltning i fritt fall. Det är inte en fråga om salt eller fett. Det är en fråga om vem som egentligen styr landet.

Livsmedelsverket har, med den ämbetsmannatrygghet som bara en myndighet utan valbar chef kan uppbåda, föreslagit nya riktlinjer för köttbullens sammansättning. Salthalten ska ned. Fettet ska granskas. Ursprunget ska märkas med en noggrannhet som tidigare reserverats för kärnvapen och vallokaler. Man erkänner gärna att intentionerna är hälsosamma. Folkhalsan är viktig. Det nekar ingen. Men Riksbulletinen har under lång tid observerat att varje gång en myndighet börjar tala om folkhälsan, slutar det med formulär i tre exemplar.

Ministerns noble men hopplösa korståg

Landsbygdsministern, å sin sida, har intagit en position som är lika förståelig som den är dödsdömd. Han talar om svenska bönder. Han talar om tradition. Han talar om mormors köttbullar med en patos som gränsar till det liturgiska. Riksbulletinen sympatiserar. Det finns verkliga intressen på landsbygden som förtjänar ett försvar. Men när en minister försvarar animaliskt fett med ungefär samma retorik som han skulle använda för att försvara demokratin själv, börjar man oroa sig för proportionerna.

Det verkliga problemet är vare sig köttbullen eller ministern. Det är systemet som producerar båda. Sverige har skapat en förvaltningskultur där myndigheter lagstiftar om middagsmat och ministrar håller presskonferenser om frikadeller. Resurser som kunde ha använts till infrastruktur, vård eller ett fungerande pensionssystem ägnas nu åt att kartlägga kvantiteten ströbröd i en köttbull. Det är en dystopisk prioritering, klädd i hälsosamhetens respektabla kappa.

Riksbulletinen vill inte ge någon av parterna rätt. Det vore enkelt. Det vore också naivt. Vad vi i stället kräver är att Sverige ägnar sin regulatoriska energi åt frågor av verklig tyngd. Köttbullen har överlevt i århundraden utan myndighetsingripande. Den kommer sannolikt att överleva detta direktiv också. Men förtroendet för statens förmåga att skilja det väsentliga från det trivsiala — det är en råvara vars lager redan är betänkligt låga.

— Per-Erik Underskott, Ekonomikorrespondent, Riksbulletinen