KB:s utrensning av tusen hyllmeter tidningar hyllas som Sveriges största konceptuella performanceverk
Kungliga biblioteket planerar att rensa ut tusen hyllmeter tidningar ur sina samlingar. Beslutet har av kulturvetare beskrivits som en radikal dekonstruktion av det kollektiva minnet i Walter Benjamins anda. Aldrig tidigare har en statlig myndighet med sådan elegans dramatiserat glömskans estetik.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Kungliga biblioteket planerar att rensa ut tusen hyllmeter tidningar ur sina samlingar. Beslutet har av kulturvetare beskrivits som en radikal dekonstruktion av det kollektiva minnet i Walter Benjamins anda. Aldrig tidigare har en statlig myndighet med sådan elegans dramatiserat glömskans estetik.
Det är frestande att läsa KB:s beslut som en ren logistisk åtgärd. Men en sådan läsning vore intellektuellt ohederlig. Vad vi bevittnar är i själva verket en institutionell gestaltning av vad Derrida kallade arkivets våld — den systematiska kategoriseringen av vad som förtjänar att minnas och vad som förtjänar att förgås. Att det rör sig om just tidningar, detta bourdieuska fält där symboliskt kapital dagligen förhandlas, gör akten närmast övertydlig.
Auran sönderfaller — nu på statlig bekostnad
Walter Benjamin varnade för konstverkets auraförlust i reproduktionens tidsålder. KB har elegant vänt på tesen. Genom att eliminera själva reproduktionerna återställer man auran hos det som blir kvar. Det är en kuratorisk gest av rang, finansierad via skattemedel.
”Vi ser det som en slags negativ katalogisering”, säger KB:s nyinrättade hållbarhetsstrateg Torsten Nollström. ”Varje hyllmeter vi avvecklar är en aktiv handling som berättar lika mycket som det vi bevarar — kanske mer.”
Kritiska röster har höjts bland forskare och journalhistoriker. Men dessa invändningar bortser från den strukturella förskjutningen. Judith Butler har lärt oss att subjektet konstitueras genom exkludering. Samma logik gäller uppenbarligen för nationalbibliografin. Det som slängs definierar det som sparas.
Anmärkningsvärt är att ingen ännu föreslagit att ställa ut de utrangerade tidningarna på Moderna Museet. Tusen hyllmeter pressat cellulosa i en vit kub hade varit årets Venedigbidrag. Istället går materialet sannolikt till återvinning, där det blir till nya tidningar som ingen heller kommer att läsa.
Så fullbordas cirkeln: från tryckpress till hyllmeter till massabruk till tryckpress — en perfekt ouroboros av kulturellt kapital som aldrig realiseras.
