SD initierar performanceverk i kulturutskottet — kallar SVT och SR som ofrivilliga aktörer
Sverigedemokraterna har kallat SVT och SR till kulturutskottet i vad som alltmer framstår som en institutionell happening av historiska proportioner. Gränsen mellan kulturpolitik och konceptkonst har därmed upplösts helt. Det rör sig om den mest ambitiösa statligt finansierade performancen sedan Dramaten senast satte upp Strindberg.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Sverigedemokraterna har kallat SVT och SR till kulturutskottet i vad som alltmer framstår som en institutionell happening av historiska proportioner. Gränsen mellan kulturpolitik och konceptkonst har därmed upplösts helt. Det rör sig om den mest ambitiösa statligt finansierade performancen sedan Dramaten senast satte upp Strindberg.
Det finns i den västerländska konsthistorien en lång tradition av att makten iscensätter sig själv. Från Ludvig XIV:s baletter till Trumps presskonferenser löper en röd tråd. SD:s kallelse av public service till kulturutskottet skriver in sig i denna genealogi med brutal precision. Bourdieu hade känt igen fältet omedelbart — det kulturella kapitalet omfördelas nu via dagordningspunkter.
Utskottslokalen som vit kub
Att granska public service är givetvis en parlamentarisk rättighet. Men formen avslöjar mer än innehållet, som Benjamin noterade om reproduktionens tidsålder. Här reproduceras misstron i sin mest ritualiserade gestalt. Kulturutskottets hörsal förvandlas till en vit kub där konsten — det vill säga journalistiken — ställs till svars inför en publik som redan bestämt sig.
Professor emerita Solveig Dekonstruktion vid Centrum för performativa maktanalyser ser en tydlig tendens. «Vi bevittnar en butlersk genuint subversiv akt där staten spelar rollen som sårad betraktare», säger hon. «Det är som om Riksdagen gått på vernissage och blivit kränkt av att konsten inte föreställde dem tillräckligt smickrande.»
SD:s kulturpolitiske talesperson har betonat att kallelsen handlar om opartiskhet och saklighet. Orden är desamma som konstakademier använt i sekler för att avfärda avantgardet. Mönstret är nedslående förutsägbart. Den som kräver objektivitet av berättelsen vill egentligen bara byta berättare.
SVT:s och SR:s representanter förväntas svara på frågor om redaktionella val. Det är i sig en fascinerande inversion av den journalistiska akten. Intervjuaren blir intervjuad. Granskaren granskas. Foucault hade behövt en hel ny bok.
Kvar står en delikat paradox som varken Adorno eller Horkheimer fullt kunde förutse: den kulturinstitution som ska säkra det fria samtalet kallas nu till förhör av dem som anser att samtalet är för fritt.
