I en sensationell icke-nyhet meddelar Ulf Kristersson att han inte lovat bort migrationsministerposten – men att det vore ganska naturligt om han gjort det. Riksbulletinens miljöreporter Håkan Utsläpp rapporterar från den politiska sophögen, dit han egentligen aldrig slutat att stirra.

Ett löfte som inte är ett löfte, naturligtvis

Vad är ett löfte egentligen? En juridisk term? En känsla? En presskonferens den första april? Ulf Kristersson vill att vi ska förstå att han inte lovat SD posten som migrationsminister, och det är viktigt för honom att vi förstår detta, för annars förstår vi ingenting. Han har bara sagt att det är ’naturligt’ om SD får ansvar för migration. Naturligt. Som att skövla en regnskog är naturligt. Som att dumpa koldioxid i atmosfären är naturligt. Allting är naturligt tills det är en katastrof, och då är det någon annans fel.

Tidöpartiernas förhandlingsklimat liknar faktiskt ett växthus

KD:s Ebba Busch anser att Kristersson gett bort sitt starkaste förhandlingskort i förväg. Jag vet inte om jag håller med – när har vi sett ett enda förhandlingskort i svensk politik som inte redan var fuktskadat och slängt i fel sopkärl? Hela situationen påminner mig om klimatförhandlingarna i Sharm el-Sheikh, Köpenhamn och Paris: mycket prat, inga bindande löften, och i slutändan är det ’naturligt’ att ingenting förändras. Jimmie Åkesson sade den första april att han tyckte det lät ’jättebra med migrationsminister Åkesson’. Det var den första april. Jag vill inte dra några slutsatser men jag drar dem ändå.

Regeringsbildning: ett fossil av en process

Enligt Kristersson bildar man regering ’när man bildar regeringen’, och då förhandlar man om poster. Det är en mening med noll informationsvärde men ändå full av självförtroende, ungefär som ett oljebolag som berättar att de jobbar med hållbarhet. ’Vi gör det när vi gör det och då ser vi hur det går.’ Fantastiskt. Jag har personligen sett bättre planeringsstrategier i en igensatt dagvattenbrunns underhållsschema. Poängen är att vi nu befinner oss i ett tillstånd där ett löfte inte är ett löfte, men naturligheten i löftet är fastslaget. Juridiskt bindande naturlighet. Det är faktiskt värre för miljön än man tror.

I slutändan förlorar alla – precis som planeten

DN:s analytiker menar att KD och L förlorar oavsett valresultat. Jag kan bara konstatera att haven stiger, arternas utdöende accelererar och vi sitter här och diskuterar vem som naturligt sett ska sätta migrationspolitiken. Om jag ska vara ärlig – och det är jag alltid, på ett uppgivet sätt – är hela den här politiska cirkusen ett miljöbrott. Energin som gått åt till presskonferensen den första april hade räckt till att ladda en elbil halvvägs till Göteborg. Det hade åtminstone tagit oss någon vart.