Äntligen en samhällsinstitution som alla vill ha — tyvärr är det ett fängelse
Styrbjörn Fastlås reflekterar ironiskt över att svenska kommuner nu slåss om att få ett fängelse — och vad det säger om Sverige.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
I årtionden har kommunpolitiker slitit sitt hår för att locka till sig sjukhus, universitet och regementen. Nu trängs de i kön för något helt annat. Det säger något om Sverige som jag inte är säker på att jag vill förstå.
Jag minns, med en nostalgi som gränsar till det pinsamma, hur min farfar en gång berättade om stolthetens geografi i det gamla Sverige — om hur en stad mättes i sina institutioner, i sina kyrktorn och sina järnvägsstationer, i de byggnader som vittnade om att samhället hade investerat sin tillit just här och ingenstans annars. Farfar nämnde aldrig fängelser i det sammanhanget, men det är möjligt att han, om han levde i dag, hade reviderat sin världsbild.
Ty vad vi nu bevittnar — och jag skriver detta med den sorgliga säkerhet som endast följer av decennier vid detta skrivbord — är att svenska kommuner, med en entusiasm som tidigare var förbehållen IKEA-etableringar och tecknade friidrotts-VM, nu trängs om rätten att hysa landets nya tillväxtmotor: ett modernt kriminalvårdsanläggning. Kommunalråd håller presskonferenser. Flygblad trycks. Ortsbor nickar gillande vid köksborden.
Jag besökte nyligen, i reportageärende som sällan leder till glädje, ett samhälle i Mellansverige — vars namn jag av grannlagenhetsskäl utelämnar — där kommunfullmäktige med röstsiffrorna 38 mot 3 hade antagit en motion om att aktivt lobba för ett fängelse inom kommungränsen. Ordföranden, en man med den sortens mustascher som signalerar djup övertygelse, förklarade för mig att ett fängelse innebär arbetstillfällen, infrastruktur och, med en formulering som fastnade i mitt minne som en tagg i ett ullplagg, ”en trygg och förutsägbar hyresgäst”.
När avfolkningens logik kapar statsvetenskapens karta
Det är naturligtvis inte svårt att förstå den underliggande logiken, och jag vore en dålig krönikör om jag nöjde mig med att håna utan att försöka begripa — ty den kommun som förlorat sin sista livsmedelsbutik, sitt sista apotek och sin näst sista grundskola ser i Kriminalvårdens nybyggnadsplaner något som den inte sett på länge: ett statligt löfte om närvaro. Fängelset stänger inte. Det omorganiseras inte till Göteborg. Det erbjuder jobb som inte kan utföras på distans från en lägenhet i Vasastan.
Men låt oss, för ett ögonblick, hålla fast vid absurditeten — för det är krönikörens skyldighet att inte alltför hastigt fly undan det obehagliga, utan i stället sitta kvar vid det, som man sitter kvar vid ett middagssällskap som blivit alltför ärligt. Vi har byggt ett samhälle där kommuner konkurrerar om att ta emot de människor som samhället i övrigt helst inte vill veta av. Det är inte ett fängelseproblem. Det är ett spegelglas.
Farfar hade förmodligen sagt att något gått snett längs vägen. Jag är benägen att hålla med honom, och jag är inte ofta benägen att hålla med farfäder. Det sitter kvar, det där — tanken att när en arrestanstalt blir kommunens mest åtråvärda statliga satsning, har vi möjligen optimerat för fel saker under ganska lång tid.
