V-toppar överväger sänkt partiskatt — vill utforska hur det känns att konsumera som vanligt folk
V-toppar vill sänka sin partiskatt och drömmer om glass och klänningar. Solidariteten tar semester när lönebeskedet dimper ner.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Vänsterpartiets ledande företrädare kan få behålla mer av sin lön efter år av höga partiskatter. Beskedet har utlöst en våg av drömmar om glass, konserter och klänningar — inköp som partiet i normala fall anser bör beskattas hårdare för alla andra.
Det är noterat att Vänsterpartiets högsta företrädare nu står inför vad Riksbulletinen utan överdrift väljer att kalla vår tids mest gripande ideologiska prövning. Partiet, som i årtionden har byggt sin identitet på principen att ingen människa egentligen behöver mer pengar, överväger att sänka den interna partiskatten. Beslutet skulle innebära att riksdagsledamöter och andra toppar får behålla en större del av sin redan generösa lön. Redaktionen har kommit till slutsatsen att detta är ungefär lika förvånande som att en katt till slut väljer att äta fisken.
Drömmar om glass avslöjar kapitalismens grepp om själen
Särskilt anmärkningsvärt är att de tillfrågade V-topparna, när de ombads berätta vad de skulle göra med sina nyfunna medel, inte nämnde fackföreningsavgifter eller solidaritetsfonder. I stället framträdde en parad av konsumentbegär som skulle få vilken liberal debattör som helst att gråta av igenkänning. Konserter, glass och klänningar — varor och tjänster som i partiets egen retorik tillhör den sortens lättsinne som marknaden lurar oss att längta efter.
Professor Maj-Gun Tillberg vid Institutet för politisk självinsikt vid Lunds universitet bekräftar bilden. ”Det vi ser här är ett klassiskt fenomen som vi inom forskningen kallar för ideologisk köpfeber”, säger Tillberg till Riksbulletinen. ”Ju längre en människa tvingas förneka sin lust att köpa en klänning, desto mer specifikt vet hon exakt vilken klänning det handlar om.”
Det är vidare noterat att partiet, som vid varje budgetdebatt kräver högre skatter på i princip allt utom syre, nu internt resonerar kring att dess egna företrädare möjligen betalar lite väl mycket. Riksbulletinen vill i all ödmjukhet påpeka att det finns ett ord för denna hållning, och det ordet är inte solidaritet. Det förefaller som om principen ”från var och en efter förmåga” stöter på visst motstånd när förmågan i fråga är ens egen.
Partiets ungdomsförbund har enligt uppgift reagerat med bestörtning och krävt att eventuella överskottsmedel ska doneras till valfri kamp mot strukturell orättvisa. V-topparna själva har ännu inte kommenterat huruvida en klänning från Monki kan betraktas som strukturell orättvisa. Redaktionen har kommit till slutsatsen att svaret beror på priset.
Riksbulletinen avser att följa utvecklingen med det allvar den förtjänar, vilket i detta fall innebär måttligt. Det kan slutligen konstateras att socialismen, precis som alla andra ismer, fungerar alldeles utmärkt — ända tills någon ser en fin klänning på rea.
